Sluta vara trist – bli radikalfeminist

KOLUMNISTER

Man kör omkring planlöst med bilen, letar efter skrot, lyssnar på rapparen Lil' Kim, begrundar filmen Baise moi och kommer plötsligt att tänka på feminismen.

Den kan ta sig vilka former som helst numera.

Är man radikalfeminist kan man supa och droga och knulla och stjäla och skjuta folk lite hur som helst och ha rätt festligt medan man håller på. Är man vanlig feminist tycker man som Göran Persson.

Om jag skulle tvingas välja feminism valde jag i alla fall radikalfeminismen. Där finns de bästa låtarna:

”I don't want dick tonight, eat my pussy right...”

Men jag tycker inte man ska skjuta folk som de gör i Baise moi. Och jag förstår inte riktigt hur det kan vara radikalfeministiskt att skjuta brudar.

Vi lever i en mycket snabb tid. Än en gång försöker jag bromsa och reflektera och ta upp en seriös diskussion på jobbet om feminismen. Men ingen av arbetskamraterna tar mina sökande och prövande argument på allvar. Vad är feminismen för någonting? Vilken är den minsta gemensamma nämnaren? Så många frågor, så få svar.

Feminist bara är man helt enkelt nuförtiden. Lika självklart som poliovaccinering eller att använda toalettpapper när man varit på muggen. Fast inte lika lätt att förklara, annat än med cirkelresonemang.

”Tycker du att män och kvinnor ska behandlas lika i alla avseenden, ja, dåså, då är du feminist!”

Det går liksom inte att värja sig mot det. Man får inte bestämma själv. Och vilken sorts feminist man är spelar mindre roll. Bara man säger att man är feminist. Eller ofrivilligt klassas som en. Då går man grön.

Min fru är anarkafeminist. Bergis. Ibland när hon bjuder på middag ser hon helst att hon och de andra så kallade tjejerna i medelåldern får sitta för sig själva och dricka vin och fnissa. Som anarkoreaktionär gubbe blir man raskt förvisad till restaurang. Sedan tvingas man ta ut hundarna mitt i natten när man tillåtits att komma hem.

Är det feministiskt att städa? Eller att inte städa? Gissningsvis spolar en radikalfeminist ned dammråttorna i toaletten, medan en normal feminist som Göran Persson anlitar kvinnor som kan jobbet.

Med alla de här cirkelresonemangen blir talibanerna i Afghanistan feministiska. Visserligen särbehandlar de kvinnor på ett vidrigt sätt. Men genom att låsa in kvinnorna i hemmen så tillåter de inte att de blir möjliga sexobjekt för manliga lärare och läkare eller män i allmänhet på gatan. Det är – med advokatyr – också en sorts omtanke; en sorts feminism.

För många år sedan besökte jag Bijagosöarna utanför Guinea Bissau. Folk levde oerhört enkelt och fattigt där, i små hyddor. De livnärde sig av fiske och primitivt jordbruk. Nästan stenålder. Men, till skillnad från den överväldigande majoriteten av andra samhällen på jorden, var detta ett matriarkat. Kvinnorna hade makten, om man nu kan tala om samhällsmakt i ett stenålderssamhälle.

I alla fall: om en man inte behagade sin kvinna så sparkade hon helt enkelt ut honom ur hyddan. Där stannade hon med ungarna och de få ägodelarna. Mannen hade inte en chans, utan fick börja leta efter något nytt ställe att bo på.

Får man tro vad man läser så har det funnits en del matriarkat i historien, inte minst i västra Afrika. Med arméer av kvinnliga krigare som härjat och regerat över andra folk och stammar. Nationalencykopedin upplyser att tongivande antropologer under 1800-talets senare hälft ansåg att matriarkatet var en vanlig samhällsform i forntida, primitiva samhällen.

Enligt samma idé skulle männen så småningom ha gjort uppror mot förtrycket och tagit över makten. Friedrich Engels lär ha uppskattat teorin och förvandlat den till marxism. Numera verkar ingen tro på den. Men Nationalencyklopedin skriver:

”Även om matriarkatet aldrig har existerat kan det som idé ha betydelse för feministisk samhällsfilosofi.”