Då skällde han ut mig

KOLUMNISTER

Vi drack en skål för att hedra vår hövding igår. Han dog lika överraskande och snabbt som han levde.

Jan Stenbeck var en frejdig nomad som kunde bullra av skratt medan han for fram i finanslivets ytterfil; en livsnjutare som älskade omöjliga utmaningar, sprutade originella idéer och arbetade dygnet runt. Stenhårt.

Han var en radikal banbrytare och genial affärsman. Men han var också en sammansatt människa. Tuff, men blyg. Krävande, men charmerande. Snål med firmans pengar, men generös privat. Principfast och pålitlig, men alltid öppen för vilda experiment. Ledare. Katalysator. Orädd. Erfaren. Emellanåt vrång, ofta lekfull som en tonåring.

I affärer hade han dock en regel som helt säkert byggde mer på erfarenheten än på lekfullheten, jo, just så:

"Utred inte! Kör på, så får vi se om det håller!"

Osäkerheten som möjlighet. Snabbheten som vapen. Jan Stenbeck var nyfiken som en upptäcktsresande när det fanns vita fläckar på kartan.

Under en middag han bjöd på för länge sedan frågade jag hur han skulle reagera om ett stort journalistiskt avslöjande drabbade någon av de många fina människor som umgicks i salongen.

Han svarade blixtsnabbt. Och han menade vad han sa:

- Om det inte gäller mina barn, så är det bara att köra på...

Vi sågs första gången i New York för 15 år sedan. Vid den tiden var han känd som den mystiske mannen. Det fanns bara ett enda svartvitt foto av honom som valsade runt i tidningarna. Han bar hatt på bilden, vilket ansågs lite mystiskt.

I verkligheten - på kontoret högt upp i skyn, barhuvad och med breda hängslen - var han inte det minsta krånglig, utan hur rak och rolig som helst. Ett år senare hade han med hjälp av tjat och list lurat in mig i tv-träsket.

Vid sin död i går, bara två decennier efter det att Jan Stenbeck tillsammans med sin mamma vunnit maktstriden om farsarvet Kinnevik, hade han byggt upp ett antal börsbolag av helt nytt slag, företag som faktiskt bidragit till att förändra Sverige.

Alla gillar inte det.

Hans förmåga att ligga långt fram och slå omvärlden med häpnad upplevdes självklart som ett hot av dem som alltid gillat att ha sina affärer inmutade och inrutade i detalj: konkurrerande direktörer med gamla pengar, klåfingriga politiker av skiftande slag och inte minst journalister, som ofta blir nervösa om de inte omedelbart kan placera varje människa i ett givet fack.

Jan Stenbecks egen skygghet inför medierna bidrog förstås till att myterna om honom florerade fritt.

Han kunde skrämmas omedvetet också. I ett sommarprogram i P3 för fem år sedan liknade han sina anställda vid en framjagande nomadstam. Han jämförde dem med den fast jordbrukande bonden:

- Vi är ständigt resande och förändringarna är vår vän. Vi försöker stärka och styra förändringarna. Bonden söker alltid en statisk harmoni och förbereder sig oftast för att motstå eller överleva överraskningar. En fördel för oss i jämförelse med bonden är att han måste kämpa till döds, för utan mark är han en slav. Vi nomader kan alltid fly...

Sådant är inte kul att höra, vare sig för konservativa lättingar eller radikala samhällsingenjörer.

Jan Stenbeck visste nog inte alltid riktigt hur kontroversiell han var. Men de flesta av oss som jobbade åt honom hade aldrig i livet föredragit en slätstruken chef.

En enda gång skällde han på mig. I en träta hade jag varit otidig mot den dåvarande TV3-chefen och uppmanat honom att göra fula saker med sig själv. Denne tog mig inte på orden utan ringde nomadhövdingen och skvallrade istället.

Utskällningen tog en minut. Sedan talade Jan Stenbeck om annat.

Man kunde alltid prata om båtar. Han älskade båtar, och han ägde några av de finaste båtar jag sett. Till skillnad från en del andra miljardärer var han dessutom intresserad av varenda detalj ombord på dem.

Vi umgicks inte privat eller så, stod inte varandra nära. Han borde emellertid ha skött sin hälsa bättre, för Sverige blir tråkigare nu, och jag kommer att sakna honom.

Robert Aschberg