En gång hade en ung man råd att köpa båt

KOLUMNISTER

I dag gäller det elva båtar och en skeppare. Ja, boken heter så, och det är nog det frejdigaste som skrivits om båtar på länge.

Den handlar om en kille och alla hans märkliga farkoster. Men egentligen handlar den om ett arv, om en tid då båtlivet var något helt annat än det är i dag.

Det är väl fel säsong att skriva om flytetyg nu, men författaren Lars Olof Bergman har aldrig brytt sig om årstiderna. Kan han segla så seglar han. Jag ger mig tusan på att han är ute och slörar så det skummar om stäven just nu i någon kuling, och därför inte kan läsa det här.

Hans första båt hette Fenrisulfven. Det var på 30-talet och Bergman köpte den för 50 kronor:

"Jag fann den en vinterdag i marvatten vid en vik av Baggensfjärden. Endast lite av skrovet stack upp över isen. Men tillräckligt för att tända en eld i mitt bröst."

Det var en halvdäckad koster, knappt sex meter lång, med ruttna segel, avflagnad färg och ett läckande rufftak som Bergman fick laga med masonit.

Första sommaren hade han inget sjökort, så han tog kompasskurs ut och kontrakurs hem. Nästa sommar köpte han sjökort, såg Åland i ena kanten av kortet och kom både dit och hem med livet i behåll.

Nästa båt hittade Bergman på Huvudskär, där den legat på land, torkat och blivit mossbeväxt. Han gav 20 kronor och började ett nytt äventyr.

När den kommit i sjön läckte den som en parksoffa. Den roddes in i marvatten och blev hjälpligt tät. När det ruttna däcket lagats fick hon namnet Sandö.

Därefter seglade Bergman och hans gastar henne till Gotska Sandön och tillbaka.

Det framgår bara mellan raderna i boken, men Lars Olof Bergman måste vara en av de mest envisa människor som någonsin klivit i en båt. Som han måste ha jobbat och slitit.

Hans sjätte skönhet fick namnet Havsvind och var nästan tio meter lång. Den låg på land utan köl i Limhamn.

"På midsommaraftonens eftermiddag kom jag med försenat tåg till Malmö C. En droskbil förde mig, verktyg och 30 kilo kölbultar med ilfart till Limhamn, för varje minut var dyrbar. Följande dag måste jag återvända till jobbet på Finnboda, där jag var anställd för att plåstra om alla de 500 gubbarna som skadade sig i arbetet."

Nästa dag hann Bergman precis med sista tåget till Stockholm. Kölen var gjuten och skruvad på plats.

När Havsvind senare seglats hem till Saltsjöbaden var hon för stor och tung för båtklubbens slip.

"Således snickrade jag till en kälke och ett par såpade rännor, och på hösten gick budkavlen till mina vänner. Med några taljor i serie halade vi upp Havsvind på en brant strand vid Baggensfjärden. Ett par som jobbade på Plyms varv sa, när dom rodde förbi: Om det där går, då går vad som helst här i världen.

Så randades en ny vår med öppna fjärdar och Havsvind gled ut på vattnet. 300 meter is spärrade ännu sträckan till klubbens mastkran, men den biten forcerade jag med en issåg. Riggen kom på och vid Nacka skrot köpte jag en kamin."

Bergmans bok handlar inte bara om alla hans båtar, utan minst lika mycket om vådliga seglingar i Stockholms ytterskärgård, längs Västkusten, till Finland, Gotland och Shetlandsöarna. Han beskriver oväder och rykande sjöar och hunger och köld på ett så detaljerat men samtidigt odramatiskt sätt att man verkligen förstår hur det var.

"Himlen mörknar, störtskurar kommer, kastbyar går och Kattegatt är gungande grått."

Dessutom berättar Bergman i en liten efterskrift att en ung man på 30- och 40-talen hade råd att köpa båt. Och om hur denne unge man då kunde hålla ned underhållskostnaderna genom att blanda bottenfärg av kopparpulver och stenkolstjära, köpa tross av kokosfiber och låta båten frysa fast i isen på vintern.

Boken heter "Elva båtar & en skeppare". Förlag Båt & Skärgård. Perfekt läsning för alla som vill kasta loss några timmar i soffan därhemma.

Robert Aschberg