Uppslitande strider om färgen i trappan

KOLUMNISTER

Käringarna bråkar i huset där jag bor.

Vissa av dem bråkar jämt. Det är inget att fästa sig sig vid eftersom det är deras bränsle. Dessutom är det en tradition i de lager av medelklassen som har bostadsrätt på Södermalm att jävlas med grannarna.

Att käringarna bråkar något alldeles mer än lovligt just nu beror emellertid på att trapphuset målas om.

Ni vet hur det är: folk som är normala och hyggliga hyresgäster blir innehavare av bostadsrätt och plötsligt, utan förvarning, förvandlas de till spridda vargflockar som jagar skiten ur varandra och alla andra levande varelser i närområdet.

Det tog sju sorger och åtta bedrövelser innan det var klart med kulören. Alltså vilken färg väggarna skulle ha. För att inte tala om dörrarna. Och glasen i dörrarna. Samt brevlådorna. Och en del annat.

En normal person tillbringar kanske en tredjedel av livet i sängen. Folk sitter i timmar framför tv:n, ägnar lång tid åt att gå på toaletten och plaska i badrummet. Disk och städning och andra extremt tråkiga saker kan dra ut på tiden i oändlighet.

Men hur länge uppehåller sig en vanlig människa i trapphuset? Säg att man släpar benen efter sig, räknar stegen, leker med stoppknappen i hissen, ringer på alla dörrklockorna, åker på räcket eller gör något annat lattjo på vägen ut eller in för att verkligen dra ut på den glåmiga transportsträckan? inte blir det mer än fem minuter om dagen. Högt räknat.

Om man bor högst upp i ett höghus.

Fem minuter om dagen. Ett par promille av den tid man är vaken. Och så blir det uppslitande fraktionsstrider om färgen på väggarna.

Målarna som stod på stegar och spacklade i veckan var inte förvånade över eländet. De hade just avbrutit ett jobb på Östermalm för att folk i den föreningen inte kunde komma överens om en nyans.

– Är ni förvånade? sa de och ryckte på axlarna.

De kände på sig att det kunde gå åt helvete med nyanserna i vårt hus också. Men de hade vant sig vid sådant och spacklade lugnt vidare.

Jag förstår dem. Egentligen är hela världen en jättelik bostadsrättsförening där folk hycklar och strider med varandra, och där några bor högst upp i gathuset medan andra tvingas sova i soprummet.

Världens största supermakt USA stödde folkmördaren Saddam Hussein en gång i tiden för frihetens skull, i kriget mot Iran.

Sedan stödde USA Usama bin Ladin och hans terroristgäng med pengar och vapen, för demokratins skull, mot Sovjet i Afghanistan.

Just nu håller USA en svensk medborgare fängslad i en hönsbur på Kuba, utan åtal, utan domstol, på obestämd tid. Kan det vara för rättssäkerhetens skull?

Nej, tacka vet jag ukulele!

Statsrådet Ulrica Messing spelar ukulele.

Jag träffade ett gäng framstående sossar på Ålandsbåten nyligen. De hade varit i Nådendal och badat hälsobad. De sa att det var för mycket stalinism bland en del sossar i Stockholm. Sedan berättade de att väldigt många partikamrater skaffat ukulele. Några hade bildat ukulele-orkester.

Arbetarrörelsen håller på att bli en ukulele-rörelse.

– Man måste köpa boken också, sa en av dem. Så man lär sig ackorden. Det är bara fyra strängar, så det är lätt?

Ni som kommer ihåg flygmalajen George Formby ska veta att han inte spelade ukulele. Han spelade ”banjo ukulele”, ett slags blandning av amerikansk banjo och hawaiiansk ukulele.

Men han sjöng bra. Och en period var han Storbritanniens bäst betalde artist. När hans fru dog började eländet. Han träffade en mycket yngre kvinna, men dog innan han hunnit gifta om sig. Det uppslitande bråket mellan den nya kvinnan och Formbys barn ledde till att hans hus och alla hans tillhörigheter såldes på auktion.

På torsdagseftermiddagen den 22 juni 1961 gick således hans 227 slipsar för klubban. Samtidigt såldes 16 flugor, en morgonrock och ett mindre parti otvättade kalsonger.

Robert Aschberg