Skidåkning, fredskamp och jättemycket grappa

KOLUMNISTER

Just innan mörkret faller kommer de gående uppför berget.

Om man sitter på den lilla balkongen och känner kvällskylan bita lite i skinnet kan man se dem: långsamt, men envetet och metodiskt skidar de rakt mot fallinjen där det inte är så brant.

Någon har en pannlampa. Alla har ryggsäckar. Skidorna är gjorda så att de inte hasar bakåt. Vänster skida, höger skida, som maskiner, framåt, uppåt, stavarna i rytm.

Vad ska de upp i berget att göra, när liftarna har stängt, alla skräniga högtalare tystnat och de vanliga åkarna lämnat nedfarterna åt mörkret och pistmaskinerna?

Förmodligen är det hur enkelt som helst. De envisa skymningsklättrarna stretar framåt och uppåt för att... Ja, bara för att åka ner igen.

Har man motarbetat tyngdlagen en timma eller två måste det vara en oerhörd stark upplevelse att vända sig om och njuta av varenda liten sväng som går lätt, lätt och utför.

Söderut i Italien ockuperar fredsaktivisterna järnvägsstationer när tågen ska gå med amerikansk krigsmateriel och - sägs det - utbränt uran som används i pansarbrytande projektiler. Påven har nyss förnedrats av Signore Bush, och tidningarna rapporterar om demonstrationer vid Camp Darby utanför Pisa.

Här i Dolomiterna vimlar det av fredsflaggor på alpstugorna. Det står "Peace" i vitt över regnbågens färger.

Vi åker alltså skidor i grappans förlovade land. Vart man än vänder sig så blir man påmind om grappa. Gissningsvis ackompanjeras varannan kaffekomp som serveras på bygden av en stadig grappa.

När det är soligt väder och bikinibrudarna dansar på restaurangborden vid sidan om pisterna - vad tror ni? Klart att gubbarna vill ha grappa.

Byn har inte så många affärer, men ett välsorterat "grappotek". Jo, det heter verkligen så. Där inne finns hundratals sorter av detta finkeldoftande brännvin som framställs av druvrester från vintillverkning och numera blivit så fint att det gränsar till fjantighet.

Ni vet själva hur otrevliga en del experter på vin och whisky kan vara. Om de inte redan börjat , är det bara en tidsfråga innan de sätter igång att smacka och humma och påstå sig veta allt om grappa också. Eller marc, eller orujo, som de franska och spanska varianterna av drycken kallas.

Det görs grappa av en mängd olika druvor. Det tillverkas grappa i dussintals olika brännerier med varierande status. Det finns grappa med smak av naturens alla örter, olika bär, nötter, inhemska och importerade frukter, samt grappa som smaksatts på konstgjort sätt.

Grappa, grappa, överallt grappa. Tro mig eller ej, men till och med småbarnen som går i skidskolan ståtar med grappareklam på sina färggranna västar.

Som tur är finns det också andra sätt att berusa sig på.

Läsning, tillexempel. F X Tooles bok Rope Burns är det starkaste jag läst på mycket länge. Sex brutala och romantiska noveller på gatuspråk och med point of view: texter som introducerar läsaren till boxningens magiska värld av smärta, längtan, svett, adrenalin och förluster, både i och utanför ringen.

F X Tooles är en synonym för Jerry Boyd, en tränare och "cutman" som började med boxning först i 50-årsåldern. Han studerade teater i ungdomen, livnärde sig som skoputsare, taxichaufför, bartender och tjurfäktare, innan han fann meningen med livet i ringhörnan.

Novellerna skrev autodidakten Boyd i hemlighet. De blev ständigt refuserade. Och han tog refuseringarna hårdare än knockoutarna.

Han hade fyllt 70 när Rope Burns slutligen gavs ut och blev en omedelbar succé. Boken hyllades av författare som Joyce Caroloates och James Ellroy: "De bästa boxningsnoveller som någonsin skrivits".

Jerry Boyd dog förra året, 72 år gammal, av komplikationer efter en hjärtoperation.

Att översätta Rope Burns till svenska blir lika svårt som en boxningsmatch.

Robert Aschberg