Sorry Palmegruppen, ännu ett fall att avskriva

KOLUMNISTER

En av gubbarna från Palmegruppen gick på mig härom dagen och frågade om jag träffat Christer Pettersson på länge.

Han ville ha tillbaks en mobiltelefon som de lånat ut för några år sedan, när Christer känt sig hotad.

Christer fick den när han kom ut efter att ha suttit inne för att ha vevat med en väktare.

- Ni kan nog skriva av den där mobilen, sa jag. Oddsen för att ni ska få tillbaka den är alldeles för höga.

- Jaja, sa killen från Palmegruppen. Det var en billig jävla telefon. Christer ringde bara en enda gång. Han ville kolla sambandet. Så sa han Klart slut.

Om jag minns rätt så ringde Christer mig i samma veva för att låna elefantbössan. Ingen skulle behöva få reda på det.

Diskretion var en hederssak. Grejen var att det hade synts en underlig figur i buskarna hemma i Sollentuna och det kunde vara hälsosamt med något riktigt avskräckande inom räckhåll.

Jag rådde honom att använda bajonetterna eller hackorna eller några avslagna flaskor han hade hemma i händelse av attack. Eller äckliga matrester, det fanns det gott om i hans lägenhet.

Elefantbössan var jag tvungen att ha tillgänglig själv, om något skulle inträffa. Rovdjuren rör sig inte bara i norrförorterna. Det smyger minst lika många på Södermalm.

Men vad hände med rikskriminalpolisens mobiltelefon?

Hur jobbigt det än är: som grävande journalist måste man undersöka saker. Det är ett kall att ta reda på fakta, och en demokratisk plikt att presentera allt för läsarna.

Christer ligger på sjukan för tillfället.

Jag besökte honom igår. Han tog emot i en brungul manchesterkavaj, gasbinda över halva kroppen, ena armen hängande och sådana där äckliga blå överdragsskor av blå plast.

- De stal den hos Maranata. Ingen aning om vem eller hur.

Mobilen alltså.

Sorry, Palmegruppen. Ännu ett spår att avskriva.

Christer bodde hos Maranata då, i ett ganska ruttet hotell i ena ändan av landningsbanan på Bromma flygplats, i nästan fem år. Sedan blev han utkastad.

- För att jag hade använt tvättstugan på natten. Att jag hade gjort en extranyckel var väl inget att bråka om.

- Men Christer, sa jag. Hur skulle det gå om alla gjorde extranycklar till allting?

- Bra för nyckeltillverkarna.

Han ligger på sjukan för axeln. Han bröt den när han ramlade av en stol hemma hos Ängeln, som han hade träffat för första gången igen sedan han dömdes för att ha kört en matkniv i ena skinkan på henne, ett brott han relativt trovärdigt nekar till, men erkände i domstolen för att han gjort ett separatavtal med Gud.

Som ni säkert vet är Christer religiös.

På sjukan läser han Populärmusik från Vittula. Och Psalmboken.

- Där står det hur bröllop ska gå till och så där.

Typiskt. Han ramlade av en stol och kom in till sjukan medvetslös. Opererades och behandlades. Gick därifrån för tidigt, utan att säga till. Hamnade i en soffa hos en polare och kände att det gjorde ont i axeln. Och plötsligt gjorde det ont som fan.

- Någonting stack ut, jag fattade inte var det var. Det var en vass grej. En titanspik. Vass som fan. Jag drog ut den, det sprutade blod och sedan blev jag helrutten. När jag ringde ambulansen på morgonen sa polarna nej, ingen ambulans, de tyckte att jag såg bättre ut än någonsin.

Nu är han opererad sju gånger i axeln. Sju gånger. Mycket var och elände. Och han längtar efter att någon av de där polarna som tyckte att han såg frisk ut ska komma med en bärs eller en fet braja.

Han säger att han inte är sugen på brännvin längre.

- Vi hade en finsk langare som sålde helrör för 100 kronor styck. Jag brukade ta stora supar, dricksglas och så. Och så något litet att äta efteråt, en karamell, eller en gurkskiva eller så. Jag åt inget, ölen var mat. Nu vill jag inte ens tänka på brännvin.

Christer kan vara lugn. Suget kommer tillbaka.