Kom ihåg: Världen är full av skojare

KOLUMNISTER

I somras skrev jag en spalt om Billiga Bengtsson i Björsund. Det var han som aldrig varit utbrytarkung, men som hade Sveriges märkligaste sjömack.

I går träffade jag hans son, som säljer båtar i Kvicksund.

Han satt på mässan i Älvsjö. I ölserveringen vid entrén. Den som kallas monter noll.

Det var Maskinisten som hittade honom. Maskinisten hade suttit förfriskad i nollmontern och gjort affärer.

- Billiga Bengtsson, sa Maskinisten. Hans grabb är här. Du måste snacka med honom. Han är ännu bättre "

Sagt och gjort. Billiga Bengtssons son heter Micke. Han öppnade med att konstatera att hans käring var så arg på honom att de inte hade talats vid sedan i morse.

- Jag vet hur det är, sa jag. Fast tvärtom. Min ringer hela tiden när jag är på båtmässan och frågar när jag ska komma hem.

Fast egentligen var jag inte på båtmässan, utan på Kuriosamässan intill. Det är där de visar utställningen "Med pipa och sydväst". Vilket är min egen unika samling av 400 tavlor med porträtt av fiskargubbar.

Gubbarna hänger tätt som mosaik, från golv till tak i 30 meter. Det är stark tobak och sannerligen inget för konstnärer med svaga nerver. Grannen, mopsägaren alltså, som själv målar oljor av renässansklass, blev kallsvettig under fiskargubbevernissagen i torsdags och sa att han aldrig hade sett så många fula tavlor på en gång. Vi försökte få honom att ta ett styrkande järn och respektera det obehagliga faktum att alla människor inte kan ha Rembrandt på väggen, inte ens killens elevarbeten.

Ni som tål en frostnatt ska i alla fall gå och se fiskargubbarna. Installationen är nämligen ett exempel på en verkligt dynamisk storslagenhet inom den praktiska konsten.

Tillbaka till Billiga Bengtssons grabb Micke i monter noll:

För två år sedan köpte han en båt av en kille i Malmö. En frysskadad Nimbus. När båten kom visade sig skadorna vara betydligt värre än säljaren beskrivit. Micke ville sänka priset eller häva köpet.

Alltihop slutade med att Micke köpte samma båt av en bil- och fritidsfirma i Västerås. Han bytte maskin i båten och så ville han sälja den för att tjäna en slant.

- Då kom en kille gående på bryggan och sa att det var hans båt.

Bengtssons grabb tog serienumret på båten och ringde polisen. Efter viss utredning sa polisen att båten tillhörde honom, inget snack om saken.

Men då kom försäkringsbolaget och hävdade att båten var stulen. Nu har den legat två år på land, i väntan på rättegång. Civilmål. Elände.

Micke Bengtsson undrar:

Om polisen säger att man äger en sak och har skaffat den på lagligt sätt - ska man tro på det, eller måste man fortsätta att undersöka ägarförhållandet?

Om det i juridisk mening är totalt ointressant vad polisen säger - hur undersöker man i så fall ägarförhållandet på annat sätt?

På Kuriosamässan träffade jag en frimärkssamlare som köpt gamla brev, sådana som skickats innan frimärkena uppfanns. Säljaren var vaktmästare på numera nedlagda porrbiografen Hollywood i Stockholm. Han hade hittat dem bland stolsraderna i en kvarglömd kasse och väntat ett halvår på att onanisten skulle hämta tillhörigheterna.

Frimärkssamlaren hade gett 200 spänn. När breven senare skulle auktioneras ut för 12 000 slog de rättsvårdande myndigheterna till. Husrannsakan. Fyra personer knackade på dörren. De menade att samlaren var hälare och att vaktmästaren som hittat grejerna på porrbiografen borde ha känt till att det var värdefulla brev som stulits från ett lantligt museum.

Frimärkssamlaren ställdes trefalt inför rätta. Tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Men friades hela vägen. Dessutom visade det sig att gubbarna i Högsta domstolen själva samlade på frimärken.

Inom konstvärlden, filatelin, båtbranschen och polisen gäller samma regel: Lita aldrig på någon. Och kom ihåg: Världen är full av skojare.

Robert Aschberg