Paradisön är ett helvete för de inbäddade journalisterna

KOLUMNISTER

Vid baren på Besar är allt som vanligt.

Under skylten "Förfriskningar" står lediga människor och dricker öl. Ur högtalarna strömmar gammal popmusik. Barnen blåser såpbubblor. Hönsen kacklar. Det är 38 grader i skuggan.

En apa med långt koppel skruvar kokosnötter från en palmkrona i närheten. Svenskarna slår danskarna i volleyboll. Nätet är gistet, spelarna amatörer och sanden belamrad med kottar.

Friden är bedövande. Inte ett moln seglar på himlen.

Men för de inbäddade journalister vi har här i tv-fabriken har veckan varit ett helvete. De har levt i ett tillstånd av konstant skräck och plågsam förvirring, med sömnlöshet, depressivitet och sjukliga stressymtom.

Det är två unga murvlar vi pratar om, en skrivare och en fotograf. De ser ut som figurerna i serietidningen Acke och är så vita i skinnet att vi andra måste ha solglasögon. Inget ont i killarna, egentligen. Problemet är att de vistas på en paradisö men tror att de befinner sig i en krigszon.

Det började redan första kvällen när några mindre nogräknade individer skrämde skiten ur pojkarna med kraftigt överdrivna och bitvis rent uppdiktade historier om djur- och insektslivet på ön. Våra inbäddade vänner frågade lite om sandflugorna. De fick en föreläsning som skrämde dem halvt från vettet.

Sandflugorna kan visserligen orsaka stora variga sår, fick de höra, men det är ingenting mot tusenfotingarna som regnar ned från taken inomhus. Deras bett är obeskrivligt plågsamma och giftet orsakar bestående men.

Så var det ormarna. Feta, blixtsnabba och dödligt giftiga. Gå aldrig in i skogen på egen hand! Det gör inte ens ormtränade djungelveteraner.

Där någonstans började pressmännen blekna betänkligt. Men vännerna vid bordet hade bara värmt upp. De lade in en högre växel.

- Kom ihåg att alltid sparka på toaletten innan ni sätter er på den, sa en elak fan med spelad vänlighet. Där bor jättespindlar som är bra för att de äter andra insekter, men som helst biter människor i fortplantningsorganen. Det händer ofta här, så var försiktiga!

- Ni ska alltid sova med minst en lampa tänd, fortsatte den bedräglige experten. Och kom ihåg en sak - insekt eller orm, vad ni än blir bitna av så måste ni genast pissa på den...

Journalisterna tvivlade en aning och undrade varför. Men de blev så bortsnackade att den normalt måttlige fotografen fick ta sig ett par rejäla stänkare för att lugna nerverna innan han gick till sängs med alla lampor lysande.

När skribenten skulle lägga sig hängde en sovande fladdermus på toaletten. Fladdermöss brukar inte slita människor i stycken. Men reportern rusade ut i panik. När han hämtat sig från den första chocken gläntade han på dörren och slängde alla sina skor mot inkräktaren, som obekymrat slumrade vidare. Kallsvettig tillkallade han hotellpersonal som tog bort djuret. Den natten sov han inte mycket. Och nästa dag hängde fladdermusen där igen...

Fotografen drabbades först av en groda i rummet. En liten. Han hade hört att de var livsfarliga. Ni förstår själva hur han reagerade. När han låg och vilade häromdagen vaknade han med ett ryck. Ett nytt odjur med stora antenner stirrade på honom från väggen. På golvet satt ett likadant svart monster och glodde. Först efter en stund insåg han att det var satellittelefonen och necessären som hade attackerat honom.

Elaka personer på ön har spätt på skräcken genom att berätta målande om varaner, flygande hundar och diverse tropiska sjukdomar. Och i går kväll blev pojkarna utlurade på en mörk, ormtät stig i bushen.

De två har haft flera nära-döden-upplevelser sedan dess. De är helt slut i nerverna och har börjat tala i tungor. De rids av mardrömmar och är satta ur skick att rapportera. Nu vill de härifrån så fort som möjligt. Jag hoppas att de får psykologhjälp och långvarig vila när de kommer hem.

Robert Aschberg