Sanningen om våldet får stryk

KOLUMNISTER

I våras tröttnade myndigheterna på alla slagsmål, stölder och fyllerier i nöjespalatset Berns i Stockholm.

Vd:n Peter "Poker" Wallenberg hade misslyckats.

Nu skulle Berns torrläggas.

Förutom fylleriet så var hans korkade ordningsvakter en visa på stan.

De slogs snart sagt varje kväll i Berzelii Park. Så kallade entrévärdar fick husera fritt mot gästerna inne i de anrika lokalerna. En säkerhetsansvarig var gift med personen som drivit garderoben svart.

Inför hotet om att tvingas stänga ölkranarna vädjade "Poker" om anstånd.

Tillståndsenheten hade kunnat klippa till direkt, men tyckte synd om de 80 anställda och bordlade ärendet.

Då lyckades Wallenbergarna snabbt bli av med hela problemet genom att sälja krogen till mer seriösa restauratörer, som driver det idag.

Samhällen med krogköer är efterblivna samhällen. I civiliserade länder är det ovanligt att folk köar för att låta sig förnedras av ordningsvakter eller nekas inträde när de stått och väntat i kylan. Sprit och förnedring är ingen bra kombination. Att det blir slagsmål i köerna säger sig självt.

Eftersom antalet krogar mångdubblats i Stockholm de senaste decennierna har våldet i och runt huvudstadens nöjesinrättningar gissningsvis ökat kraftigt under samma tid.

Men om våldet ökat utanför inneställena har det minskat på andra ställen. Det skjuts nämligen inte mer i Sverige än tidigare, och folk hugger inte ihjäl varandra mer med knivar.

Varje enskilt fall är en tragedi, men i samhället som helhet pucklar människor inte på varandra överallt och hela tiden, trots ständiga rapporter i medierna och många upprörda politiska utspel om motsatsen.

Så här: i förrgår föll mina ögon på ett färskt exemplar av "Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab". Där har Felipe Estrada, docent i kriminologi vid Institutet för framtidsstudier, skrivit en omfattande artikel om våldsutvecklingen i Sverige.

Estrada har gjort något ovanligt. Han har gått till källor som ingen annan svensk forskare tycks ha gjort tidigare i detta sammanhang. Med hjälp av patientregistret har han undersökt 90000 fall där våldsoffer av alla slag tagits in på sjukhus mellan 1974 och 2002.

Han delar in offren i fyra kategorier: hjärnskakning (28 procent), frakturer (32 procent), knivskador (7 procent) och övriga skador (32 procent). Nu talar vi inte om patienter som enbart plåstrats om på akutmottagningar, fått öppenvård eller fixat utslagna tänder hos tandläkaren. Estrada har kollat dem som har fått så allvarliga skador att de lagts in för vård.

Könsfördelningen är tydlig: våldet drabbar ungefär tre män på en kvinna.

När det gäller dödligt våld drabbas två tredjedelar män och en tredjedel kvinnor. De flesta män dödas av någon utanför familjen, kvinnorna i hemmets lugna vrå.

Det grova våldet drabbar de yngre mycket mer än de äldre. Statistiskt sett ökar alltså tryggheten markant ju äldre man blir, inte tvärtom.

Estradas stora poäng är att det inte utövas mer våld i dag än det gjort tidigare. Hans undersökning av patientregistret tyder på att våldet ökade något på 70-talet, minskade en del på 80-talet och ökade lite igen på 90-talet. Mellan 1994 och 2002 minskade det faktiskt med en fjärdedel, och kurvan pekar neråt.

Variationerna drabbade männen främst. Cirka 500 gånger om året - relativt stadigt - drabbas kvinnor av det grova våld som Estrada undersökt. (Dock drabbas kvinnor oftare av hot om våld).

Denna statistik är förstås en klen tröst för dem som får på käften av ordningsvakter eller fyllon eller andra busar på stan.

Men eftersom anmälningarna om våld och misshandel faktiskt har ökat kraftigt i många år kan det vara bra att veta att antalet offer som verkligen sökt sjukhusvård och blivit inlagda inte ökat, utan tvärtom minskat, åtminstone den senaste tiden.

Robert Aschberg