Varje gentleman bör ha rökbastu

KOLUMNISTER

I dag sjunger vi rökbastuns lov.

Denna den mest ursprungliga formen av bastu har nyttjats av folk över hela världen i tusentals år, men nu mer eller mindre försvunnit.

En rökbastu har ingen skorsten. Man eldar pang på inne i bastun, i en eldstad med tonvis av sten som kan ackumulera värmen. Man måste ha någon form av taklucka eller hål i väggen, och det blir rökigt och svart som i helvetet under uppvärmningen. Proceduren kan dessutom ta ganska lång tid, om bastun är stor.

När den sista veden falnat rakar man glöden ur eldstaden. Därefter ventilerar man ut röken och tvättar lavarna rena från sot. Sedan kan man njuta av värmen från stenbädden i dagar, piska sig med knippen av björkris och kasta vatten på stenarna för att få mjuk ånga som renar både kroppen och själen.

Det vi i dag kallar bastu användes förr till allt möjligt, och har haft många andra namn: brydestua, kölna, malttorra, pörte, torkstu och masstu. Bastun var tork för lin, säd och malt. Där röktes också kött och korv. I bland var bastun också första bostad åt dem som flyttade till nya marker, innan de hunnit timra riktig bostad.

I Finland är bastubad ett sätt att leva. Där går en och en halv miljon bastur på fem miljoner människor. Där är också bastun en slags bostad i utmarkerna. Där man i Sverige skulle säga koja talar man i Finland specifikt om fiskebastu, skogsbastu, slåtterbastu, fäbodsbastu och tjärbrännarbastu. Kvarnbesökare som väntade på malningstur bodde förstås i kvarnbastun.

För den som vill veta mer om bastuns historia rekommenderas folklivsforskaren Ilmar Talves avhandling Bastu och torkhus i Nordeuropa. (Stockholm, 1960.) Det är ett verk på 544 sidor, med mycket illustrationer, skisser och kartor.

Jag hittade den på antikvariat häromdagen, alldeles efter det att jag hade fått en fix idé om att varje gentleman borde ha en rökbastu. Talves arbete är imponerande och borde ges ut igen i faksimil. Det finns troligen inte ett sätt att bygga lavar, inte en torkmetod och inte en variant av eldstad han undgått i sina efterforskningar.

Den enklaste formen av rökbastu är den så kallade jordbastun, en grop i marken, med tak av stockar och jord eller torv. En sådan kan en envis människa bygga med hjälp av spade och såg bara, och god tillgång till natursten. Egentligen inte krångligare än en jordkällare.

Vill man göra det riktigt enkelt för sig kan man göra som vissa indianer i Nordamerika. De använder små tält av hudar, eldar utanför och värmer stenar som de lägger in och sedan kastar vatten på för att få ångbad.

Bastu är demokratiskt på något vis, och könsdiskriminerande bara när kvinnor och män inte badar tillsammans. Av tradition tycks nakenheten ha varit accepterad i bastun, även när den var fullkomligt utesluten i alla andra sociala sammanhang. Från Orsa i Dalarna skriver Tobias Westbladh år 1774 en rapport till huvudstaden:

"Bada ock sjelwa sig, wist en om icke twå gånger i weckan, och, under det de äro som hetast, töra springa utur badstugan och wältra sig i snön eller låta slå kallt watten öfwer sig. Ehuru de töra utan särdeles blygsel nog wisa sig och gå nakna både man och qwinna, finnes dock sällan hos dem horeri eller lönskaläge ""

Det är dags att börja bygga rökbastur igen. Inte för att de är praktiska eller lättskötta. Inte heller för att man blir renare i dem än i någon annan bastu. Utan för att det finns andra och högre värden, sådana som bara finnar och andra melankoliker begriper sig på. Jag är själv halvfinne, så jag vet.

När författaren Arto Paasilinna nyligen byggde sin nionde bastu valde han att bygga just en rökbastu.

Rökbastu är således det hetaste som finns just nu - fett inne - och bra för hälsan också, i alla fall enligt det finska ordspråket:

"Om tjära, brännvin eller bastu inte hjälper, så är döden nära."

Robert Aschberg