Bakfulla uppfann de bokmässan

KOLUMNISTER

Bokmässan i Göteborg startades en gång i tiden av Conny Jacobsson, före detta bolsjevik, och Bertil Falck, före detta Säpoanställd.

De hade träffats på en tråkig bibliotekskonferens, kommit underfund med att båda gillade whisky, träffats igen på en kräftskiva och därefter enligt egen utsago i bakfyllan bestämt sig för att göra någonting stort.

Att mässan skulle bli en kulturell institution kunde ingen av dem ana. Ingen annan heller.

Det är snart 20 år sedan de båda grundarna satt och skrävlade om sina framgångar. Vi lyssnade gärna, eftersom de brukade beställa in ett helrör av sin favoritdryck i mässrestaurangen och bjuda friskt.

På den tiden dök bara 5000 besökare upp. Förra året kom det mer än 100000 kulturintresserade människor, samt 1366 journalister som snyltade sig in med sina presskort.

De båda grundarna är sannerligen värda en eloge.

Bertil är still going strong i bokmässebusinessen.

Conny valde en annan väg, eftersom han alltid hade ännu större grejer på gång. Han levde livet i ytterfilen, brände stålar, hade kul och startade flera företag i kulturbranschen som gick åt skogen. Han blev konsult åt en del underliga människor med underliga affärer, dömdes så småningom för skattebrott och cigarettsmuggling men lyckades smita från fängelset. Via Schweiz och Italien for han till Senegal där han snabbt drog igång affärer i fisk. Såvitt jag vet sitter han där än med fisken.

Vi hade också affärer i bokbranschen på den tiden. Men vi var småhandlare jämfört med Bertil och Conny. Vi hade kört ned till Göteborg i en rutten Mercedes. Den såg ut som taxibilarna i Beirut gjorde när tv-nyheterna handlade om "gröna linjen", fast den här var brunare; exteriört av rost, interiört av tobaksrök.

Teamet bestod av Heraldikern, bokförläggare Rex och jag. Vi var försenade, bilen gick risigt och vi kom fram först lagom till öppningsdagens stängning.

Rex och Heraldikern skulle ställa ut böcker. Jag skulle skriva en essä. Det gick inget vidare för någon av oss.

Rex kallades egentligen Carolus Rex; efter hjältekonungen. Rex var en bolsjevik av den gamla stammen, men blev med åren alltmer utvecklad anarkist, i alla fall i praktiken.

Pojkarna hade ordnat det så att en annan bokförläggare tog notorna, en halvknepig kille med tupé som gav ut praktverk om gamla bilar och gärna ventilerade fördomar om homosexuella kolleger:

- Jag menar, det är OK att de inte kan ragga upp en tjej på dansgolvet, men de har väl för fan 500 kronor så att de kan köpa sig ett fruntimmer"

Det var dårarnas vaktparad. Där såldes allt från akademiska avhandlingar till Sions vises protokoll. Det dealades deckare, nasades noveller och ropades in romaner på löpande band. Folk lurade varandra, skröt, tuppade sig och spelade fina. Jag blev åsyna vittne till hur en beryktad förläggare pissade på golvet i båset hos en uppblåst konkurrent. Mässan var ett slags okontrollerat väsen, en gryta av skojare med trycksaker av allehanda slag.

Det var spännande, som det mesta är i begynnelsen, när knoppar brister, saker utvecklas och plötsligt börjar få betydelse: tre miljoner år gamla skelett, hjulet, järnvägen, fotbollen, tv-branschen, datamaskinerna och de nya moderaterna.

Jag kom dit försenad vid stängningsdags i går kväll och frågade folk om vad som är bäst på mässan:

- Jan Bernadotte, sa de. Killen står i ett eget bås och säljer sina memoarer. En kanonbok! Det är han som mot betalning adopterade en skojare som använde namnet Bernadotte, och som är son till den där Lennart med blommorna i Tyskland. Han har varit gift sju gånger och säger att det är för att han hela tiden ville ha mer sex än fruarna ville"allt finns i boken.

Det låter som den gamla hederliga bokmässan på den tiden Conny var med, och när ni läser det här hänger jag förmodligen redan i båset hos Jan....

Robert Aschberg