Bara att prata om båtar är dyrt nöje

KOLUMNISTER

Vi dinerade rejält i Göteborg häromsistens, med en förfriskad rentier och en udda medlem av KSSS i sällskapet. Alla ansåg sig vara experter på sjöfart, varför samtalet osökt gled in på frågor om skrovkonstruktion, drivlinor och astrologisk navigation i Söderhavet.

Så småningom kom vi in på Blå bandet, den klassiska utmärkelse som tilldelas det fartyg som tar sig snabbast över Atlanten. Där någonstans blev det vadslagning.

– Gentry Eagle, sa rentieren, är i alla fall snabbast över Atlanten.

– Knappast, sa jag. Destriero körde fortare. Gentry blev frånåkt.

– 1 000 euro! sa rentieren, som är en internationell kille, och sköt fram handen.

Jag stack fram min. Vi skakade.

Rentieren hetsade upp sig och ­ville dubbla. 2 000 euro!

Vi skakade igen. KSSS-killen såg lite skakad ut.

Från början var Blå bandet ett marknadsföringsknep, instiftat av några transatlantiska rederier på 1860-talet. Utvandringen från Europa till USA hade inletts. Redarna slogs om miljontals passagerare som skulle söka lyckan i det nya landet. Det segelfartyg som var snabbast mellan fyrarna Bishop Rock väster om Scillyöarna och Ambrose utanför New York fick en blå standert att hissa i högsta mastens topp.

1930 ordnade en brittisk politiker fram en vandringstrofé, en buckla som tilldelades berömda passagerarfartyg som Europa, Rex, Normandie och Queen Mary. Fartygen var maskindrivna, och några klarade över 30 knop.

1986 slog den brittiske mångmiljonären Richard Branson passagerarfartyget USS United States rekord från 1952 med sin 22 meter långa Virgin Atlantic Challenger II. Han fick gott om publicitet, men ingen trofé eftersom han tankat tre gånger under resan.

1989 fick Branson stryk av den amerikanske offshoreåkaren och miljonären Tom Gentry. Hans båt, Gentry Eagle, var 24 meter lång och bestyckad med 11 500 hästkrafter. Tiden: två dygn, fjorton timmar och sju minuter. Inte heller Gentry fick trofén eftersom han tankat på vägen.

Nuvarande innehavare av det officiella Blå bandet är passagerarbåten Cat-Link V. I juli 1998 klarade hon överfarten på två dygn, tjugo timmar och nio minuter. Fart: 41 knop. I dag heter hon Master Cat och trafikerar sträckan mellan Kristiansand i Norge och Hanstholm i Danmark.

Men en båt är snabbare än alla andra.

I början av 90-talet byggdes ett marint monster med ett enda syfte: att ta trofén till Italien. Hon kostade 50 miljoner dollar, toppar 60 knop och heter Destriero, vilket är italienska för stridshäst. Det slanka skrovet med överbyggnaden i aktern är formgivet av Ferraris Pininfarina och har måtten 67x13 meter. Vattenjetaggregaten drivs av tre gasturbinmaskiner på sammanlagt cirka 60?000 hästkrafter. Och eftersom hon drar mer än tio ton bränsle i timmen så hade ägarkonsortiet med Aga Khan i spetsen tankat upp henne med cirka 700 ton för rekordförsöket.

Det gick vägen i augusti 1992. Med fjorton man i besättningen och den före detta Formel 1-profilen Cesare Fiorio som skeppare korsade Destriero Atlanten på 58 timmar, 34 minuter och 5 sekunder. Medelfarten var 53 knop (98 kilometer i timmen).

Rekordet håller än i dag. Men tråkmostrarna som ansvarar för Blå bandet ville inte dela ut trofén. Destriero hade visserligen inte tankat under resan, men det kunde inte bevisas att hon skulle användas till passagerartrafik.

Så kan det gå.

Nu har Destriero legat förtöjd vid kajen i Devonport utanför Plymouth i ett decennium. Såvitt jag vet ligger hon där än och förfaller, förmodligen svårsåld med tanke på hur bränslepriserna utvecklats.

Ni kan själva se henne på Google Earths satellitbilder. De exakta ­koordinaterna är N 50º 22´ 53. 20”, W 04º 11´ 09. 40”.

Och vadslagningen? Nej, hittills har jag inte sett mina 2 000 euro. Men rentieren tog notan, och det får man vara glad åt, eftersom det är dyrt att sitta i sällskap på restaurang och skrävla om båtar.

Robert Aschberg