Så gjordes lägerchef Miller till Mr Toilet

KOLUMNISTER

Skendränkning är en tortyrmetod från tiden för den spanska inkvisitionen. Den går ut på att fången binds fast på rygg med huvudet lägre än kroppen. Offrets huvud kläs med en huva av textil. Därefter spolas vatten över offrets mun och näsa tills han eller hon inte kan andas utan att dra in vatten i lungorna.

Denna så kallade förhörsmetod kan lätt – förutom att den framkallar svåra smärtor och dödsångest – leda till allvarliga skador, drunkning och död.

I tisdags erkände chefen för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, Michael Hayden, officiellt att hans agenter använt skendränkning mot fångar som misstänkts för terrorhandlingar.

– Låt mig vara tydlig, sa Hayden, och fastställa officiellt i detta utskott, att skendränkning har använts endast på tre fångar.

Vilken pajas! Han ljuger medvetet, eller så har han ingen aning om vad som har skett och sker i USA:s så kallade spökfängelser i andra länder, och i koncentrationslägret Guantánamo på Kuba.

President George W Bush och hans hantlangare tillät skendränkning och en rad andra ”förstärkta förhörsmetoder” när de inledde det så kallade kriget mot terrorn. När det sedan kom ut att metoden användes blev den förbjuden av samme president.

Skendränkning användes av Gestapo i Tyskland, av japanska soldater under andra världskriget, av de röda khmererna i Kambodja och av franska fallskärmsjägare i Algeriet. Under Vietnamkriget användes den också av amerikanska soldater, men där var den förbjuden, och när det avslöjats att den användes i alla fall ledde det till krigsrätt.

Men skendränkning är inte den enda tortyrmetoden som använts i Bushs ”krig mot terrorn”. Jag har just läst den turkisk-tyske Murat Kurnaz utmärkta bok ”Fem år av mitt liv”. Han redogör mycket detaljerat och trovärdigt för sitt öde, efter det att han greps i Pakistan och såldes av korrupta poliser för 3 000 dollar till amerikanerna.

Först togs han till ett läger i Kandahar i Afghanistan. Där torterades han, och rader av andra fångar grovt. Bland annat hängdes han upp i händerna med armarna bakom ryggen, flera dygn i sträck. En amerikansk Mengele-läkare kollade emellanåt att han inte höll på att dö, som andra fångar gjort efter samma behandling.

Sedan flögs han till Guantánamo, där tortyren sattes i system. Han och de andra fångarna – flera av dem barn och gamlingar – fick besked om att de skulle avrättas, vägrades sömn, slogs regelbundet sönder och samman, stympades av medicinsk personal, utsattes för hetta, sträng kyla, elektrisk tortyr, sexuell förnedring, tårgas och syrebrist. Veckor, månader, år.

Efter en tid insåg de amerikanska myndigheterna att Murat Kurnaz inte var någon farlig terrorist. Men då ville inte den röd-gröna regeringen i Tyskland ta emot honom. De förhalade och ljög och gled undan. Alltså fick Murat Kurnaz sitta kvar i Guantánamo och utstå tortyren ett par år till. Han ställdes till och med inför en farsartad, hemlig militärrättegång på ort och ställe och dömdes som ”fientlig stridande”.

Först sedan kristdemokraten Angela Merkel blev förbundspresident i Tyskland fick Murat Kurnaz lämna Guantánamo och komma tillbaka till sitt hemland.

Där inledde de röd-gröna politikerkräken som svikit de demokratiska idealen omedelbart en sjaskig förtalskampanj mot honom, för att rädda sina egna skinn.

Det enda riktigt roliga i denna fasansfulla skildring av livet i ett amerikanskt koncentrationsläger är historien om hur fångarna, trots förbudet att ens tala med varandra, lyckades organisera en protest mot den nytillträdde lägerchefen, general Geoffrey Miller.

Under en inspektionsrunda kastade de mugg efter mugg med skit på generalen genom matluckorna. Nedgrisad av bajs flydde Miller i panik. De som agerade isolerades i en månad. Men general Miller gick därefter under namnet ”Mr Toilet”.