Verkligheten kan vara hur underbar som helst

KOLUMNISTER

Jag satt och krökade med ett gäng kolleger i Mumbai häromdagen. En av killarna som snackade mest skriver i en av Bollywoods branschtidningar: sång, dans, romantik, filmstjärnor.

Fast skådespelarna får knappt kyssas på vita duken och den här killens murveljobb är ganska otacksamt i en skitig stad med världens värsta trafik.

– Här produceras tre filmer och dagen, sa han. Året runt. Närmare bestämt 1065 stycken om året. Vi är störst i världen. Fast 80 procent av filmerna floppar …

– Det betyder att en av fem funkar, sa jag. Man måste vara optimist …

– Du vet, de riktigt stora stjärnorna tar inte ens betalt av de bästa producenterna. Sådana filmer går alltid bra, och stjärnorna är med bara för att bygga sina varumärken. Sedan tar de enorma gager av alla som har pengar, inte kan ett dyft, men vill göra film. Det kan vara killar som alltid har drömt om att få producera film, det kan vara stora byggmästare eller gangsters eller andra som bara vill synas med stjärnorna. Sådana filmer funkar sällan, men alla blir vanligtvis ganska nöjda i slutändan.

Min kollega hade tagit för sig ganska rejält från drinkbordet. Han klippte med de rödsprängda ögonen och frågade vilken månad jag föddes.

Jag sa mars. Han sken upp. Han var också född i den tredje månaden.

– Tre! Siffran tre är mycket bra, sa han. Den bästa faktiskt. Allt som har med tre att göra är positivt. Sex och nio till exempel, för att inte säga tolv …

– Tror du verkligen på den där skiten, frågade jag, fullkomligt i onödan, eftersom allt tydde på att han var halvt galen, totalt besatt av siffran tre och dess möjliga kombinationer.

Han ignorerade frågan och sa något om Jupiter, den största planeten.

Jag fattade inte vad Jupiter hade med saken att göra. Det är en himlakropp som består mest av väte och har beskrivits som en totalt misslyckad liten sol.

För att komma ifrån numerologin och in på riktig matematik gratulerade jag den förfriskade nöjesjournalisten till att det var en indisk astronom och matematiker som hette Brahmagupta som på 600-talet uppfann nollan och de negativa talen, vilket var ett enormt genombrott som lyfte räkneläran från äpplen och päron till vetenskap och skön konst.

Skribenten nickade ett snabbt tack, men fortsatte att snacka om siffror och planeter, mest om tre och nio och tolv och Jupiter.

– Skit i det där, sa jag i ett desperat försök att byta ämne. Senast om 50 år är Indien och Kina förbi USA och Europa.

Han tog inte upp tråden. Han var nog ganska packad, egentligen. Dessutom växlade han mellan engelska och hindi och eftersom jag är rätt risig på det senare språket hade jag inte en chans att hjälpa honom upp på banan igen.

Att matematiker och professionella spelare och sudokuslavar och revisorer bollar med siffror är begripligt. Det ingår liksom i jobbet. Men en kille som ägnar sig åt seriös Bollywoodbevakning? Hur påverkas hans trovärdighet? Och varför just siffran tre? Det hade han inget svar på.

Det enda säkra med siffror är att man kan ta fel. Verkligheten kan vara hur underbar som helst. Ett kan till exempel uppfattas som två.

Om ni tvivlar på detta faktum så ber jag er reflektera en stund över följande klassiska Göteborgshistoria – för övriga svenskar bitvis osmaklig – som jag nyligen tvingades framföra under en festmiddag med Föreningen grävande journalister:

Kal och Ada satt en romantisk sommarkväll på en parkbänk i Slottsskogen och vänslades mycket intensivt. I stundens hetta sa Kal med tjock röst till Ada:

– Ada, du kan la känna på den?

– Vesst, det kan jag la …, replikerade Ada hest.

Varpå Kal vigt vrängde ned organet mellan ribborna i parksoffan och Ada genast stack ned handen och började famla sig fram i mörkret.

Plötsligt skrek hon till:

– Kal, det är enna två!

– Ja, sa Kal, jag bajsar lite också.