I skoaffären röntgades fötterna på alla barnen

KOLUMNISTER

Min gudfarfar, alltså min gudfars far, hette George de Hevesy.

1911 var han gästforskare hos den berömde fysikern och Nobelpristagaren Ernest Rutherford i Manchester, och inneboende hos en äldre dam, som också lagade maten.

I normala fall är brittisk mat ingenting man skriver hem om. Jag vet inte om min gudfarfar var ovanligt kinkig, eller om maten han fick var uppenbart oätlig. I vilket fall som helst så misstänkte han att damen lagade samma köttbitar om och om igen alldeles för många gånger. Hon förnekade detta bestämt och hävdade att hon bara använde dagsfärska råvaror. Men min gudfarfars misstankar kvarstod.

En söndag efter diskussionen med värdinnan tog han med sig lite radioaktivt material från Rutherfords laboratorium och preparerade köttresterna på tallriken.

Några dagar senare stod det återigen kött på matsedeln. Då hade George de Hevesy tagit med sig en enkel strålningsmätare.

Mätaren gav utslag. Det malda köttet på tallriken var radioaktivt. Alltså samma kött han fått flera dagar tidigare.

Han konfronterade damen med resultatet. Hon slog ifrån sig och talade om häxkonster.

För första gången i historien hade ett experiment med radioaktiva spårämnen fått en praktisk tillämpning. I dag används liknande metoder i många olika sammanhang, inte minst inom sjukvården. George de Hevesy fick Nobelpris 1943 och kom att kallas nukleärmedicinens fader.

Se där en sedelärande berättelse, alla slabbiga lunchkrogar till varnagel.

Nuförtiden har det blivit svårare att plocka med sig radioaktiva ämnen från institutionerna så där hipp som happ. Kollen har blivit hårdare. Synen på strålning har också förändrats radikalt de senaste decennierna, vilket vi kanske ska vara tacksamma för.

Det är inte så länge sedan röntgenstrålning användes som terapi mot alla möjliga åkommor. Och för att prova skor!

När min farsa var grabb fanns en röntgenapparat hos Skomans på Hamngatan i Stockholm. (Där ligger nu en hamburgerrestaurang.) Expediterna satte på barnet skorna som skulle provas och så fick ungen ställa sig med fötterna i ett så kallat fluoroskop. Där kunde ungen själv, morsan och expediten, alla genom var sitt titthål, se hur fotens ben rörde sig i de nya skorna.

Min morsa vittnar om en liknande apparat som fanns på varuhuset Stockmanns i Helsingfors. Hon fick fötterna genomlysta många gånger i barndomen.

I USA fanns som mest cirka 10 000 skoröntgenapparater i bruk. I England 3 000, och i Kanada 1 000. Skoröntgenapparaterna patenterades ungefär samtidigt i USA och Storbritannien. Enligt vissa uppgifter så ifrågasattes dessa så kallade Foot-o-Scopes och Pedoscopes tidigt av ett flertal radiologer, inte på grund av strålningsriskerna, utan för att användningen av dem i vanliga skobutiker skulle minska de yrkesverksamma radiologernas ”värdighet”.

Det hade förstås varit enklare att fråga ungarna om skorna passade eller inte. Dessutom visade pedoskopen bara en tvådimensionell bild. Men branschen visste vad den gjorde. Röntgenapparaterna gav ett vetenskapligt skimmer åt utprovningen av nya skor och gjorde det lättare för expediterna att argumentera för dyrare dojor.

Trots att det hade rapporterats utförligt om hur flera av röntgenteknikens pionjärer dog en plågsam död så förbjöds inte skoröntgenapparaterna förrän på 50- och 60-talen i USA:s olika delstater. I Storbritannien och Kanada förekom de ända fram till 1970.

Något förbud behövdes varken där eller i Sverige. Vartefter folk förstod att det kunde vara skadligt med strålning så gick apparaterna ur modet. Skobranschen hittade andra försäljningsknep som förmodligen fungerade bättre.

Jo, det har dykt upp skoröntgenapparater igen, på vissa flygplatser. Nu får man ta av sig skorna först, för att delta i den så kallade kampen mot terrorn. Men det är en annan historia.