Misslyckad chef med timlön på 100 000 kr

KOLUMNISTER

Ett spöke går över Europa, men det är inte Karl Marx och Friedrich Engels gamla spöke utan det är en finanskris, en våldsam oro för framtiden och mörka varsel om sänkta pensioner, förlorade besparingar, skattehöjningar och annat elände.

Som under 30-talets stora depression började det i USA, där den alltmer hatade George W Bush nu plötsligt i allmänna ordalag lovar att staten ska gå in och vräka ut ytterligare skattepengar för att rädda de banker som ännu inte tagit storstryk.

Hans partikamrat, presidentkandidaten John McCain, har också blixtsnabbt svängt 180 grader. I måndags sa han att grunden i den amerikanska ekonomin var god. Sedan hände det grejer i rasande fart, ytterligare några korthus började svaja och börserna dök.

Nu vill den inbitne marknadsliberalen McCain plötsligt införa omfattande regler för investeringsbankerna på Wall Street, regler som ska följas ”till punkt och pricka”. Han dånar ”Nu räcker det!” och talar om ”Girighet” och om att ekonomin är i kris.

Hur djup är krisen? Det vet förstås ingen, allra minst alla så kallade analytiker. När det gäller finansvärlden kan man lika gärna fråga en schimpans om svaren. En gissning är så god som en annan.

Men, som kolumnisten Paul Wilmott skriver i gårdagens Herald Tribune, det är skillnad mot hur det var när det kraschade på 30-talet. Allting är ihopflätat nu, på ett farligare sätt, med stora lån mellan banker i olika länder, och så kallade derivat, det vill säga optioner, terminer, warranter och allt vad de kallas, de där krångliga totospelen som killar i kritstreck ägnar sig åt.

Wilmott skriver att cancern fått metastaser och spritt sig genom alla organ på finansmarknaderna. Därför går den inte att skära bort på ett enkelt sätt.

Samtidigt menar han att girighet inte är en enbart dålig egenskap. Girighet driver utvecklingen framåt. Girighet får folk att ta risker som i slutändan leder till ekonomiska och vetenskapliga framsteg.

Men, skriver Wilmott, girigheten måste också ta konsekvenserna av sådana risker. Och eftersom det nuvarande systemet inte kräver ansvar av dem som misslyckas och gör slut på andras pengar så leder det bara till elände.

I samma tidning berättas att chefen för kraschade Lehman Brothers lyckades plocka ut ungefär tre miljarder kronor i ersättningar mellan 1993 och 2007. Han har alltså haft en timlön på styvt 100?000 kronor. Det är pengar, det med.

E. Stanley O’Neal, som körde Merrill Lynch i botten fick ungefär en miljard med sig när han lämnade företaget förra året.

De fick alltså enormt bra betalt för sina totala misslyckanden.

Det visar sig att det amerikanska systemet är uppbyggt så att det finns skattemässiga fördelar för storföretagen om de betalar jättelöner till cheferna. I frihetslandet nummer ett är det alltså skattebetalarna som subventionerar ett litet antal mycket högt betalda chefer. Och det handlar om stora belopp, mer än 120 miljarder kronor om året.

Den som mot alla odds söker jobb i finansvärlden kunde ännu i går kväll klicka på ”Karriär” på Lehman Brothers hemsida. Under rubriken ”Begin your journey” fanns följande pajaspoesi:

”Make an impact. Engage your passion. Realize your potential. Around the world, the Lehman Brothers team is growing.”

I samband med den svenska bankkrisen för snart 20 år sedan ställde sig flera av de svenska storbankerna i kö för att få hjälp av pappa staten. Wallenbergarna hånade de andra. Men bara inledningsvis. Sedan ställde de sig också i kön.

Det fanns inga garantier för spararna då. Nu finns det sådana garantier. Men bara upp till 250 000 kronor. Resten kan en sparare förlora, om banken går åt helvete för att den satsat pengar i Lehman Brothers, Merrill Lynch eller några av de andra korthusen.