De värsta spionerna har varit höga officerare

KOLUMNISTER

De minnesgoda läsarna som upplevde 60-talet kommer säkert ihåg den berömde orkester- och allsångsledaren Egon Kjerrman.

Han ledde allsången på Skansen på den tiden, och deltog ofta i mer, eller mindre, festliga underhållningsprogram i den enda tv-kanalen som fanns.

Kjerrman – som själv ansåg att han sjöng hellre än bra – spelade in flera stora schlagers och gjorde, bland mycket annat, musik till flera Åsa-Nissefilmer. En av hans största hits hette ”Blablabla”. Den handlade om en gubbe som beklagade sig över att hans käring var på honom hela dagarna och gnällde om allting.

Refrängen gick:

”Blablablablablablablabla, blablablablablablablabla, i från morgon och till kväll är det bara blablabla”.

Låten handlade alltså om den klassiska Skvallerkäringen. En sur och gnällig typ, som förekom flitigt

i seriemagasin och pilsnerfilmer. Det var hon som sa ”Inga ord efter mig!” eller ”Ingen rök utan eld! eller ”Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt!” Och som sedan omedelbart vidarebefordrade alla lösa rykten hon hört, och förstärkte och förvanskade dem i farten.

Vad har hon med FRA-lagen och Storebrorssamhället att göra?

En hel del, om man funderar lite.

Dels för att informationsmängderna som FRA kommer att fiska i med hjälp av den nya lagen blir astronomiska, och i matematisk mening närmast inseparabla. Inte minst för att mer och mer av tele- och datatrafiken kommer att krypteras. Om Ernst Egon Napoleon Kjerrmans skvallerkäring babblade mycket så var det ingenting mot vad som väller fram varje sekund i cyberspace. Ett sandkorn bara, i ett Sahara av blablabla, där i princip vilka lösa trådar som helst går att förstärka och förvanska i farten. ”Ingen rök utan eld!”

Dels för att en del borgerliga riksdagsledamöter hukade och kvittade ut sig när beslutet skulle tas. ”Jag säger ingenting så har jag

ingenting sagt!” En hel del andra borgerliga riksdagsledamöter

betedde sig lika principlöst som skvallerkäringar av värsta sorten.

Man kan resonera vidare om trådarna till Egon Kjerrmans ”Blabla

bla”, även när det gäller motståndet mot FRA-lagen.

Striden blev den första riktigt stora politiska frågan där bloggarna och nätforumen och mejlaktivisterna faktiskt fick riksdagen och regeringen att svaja till ordentligt. Några av de folkvalda som utsattes för mest tryck och sedan svek i omröstningen kommer att få ta konsekvenserna

i nästa val. Det som skrivs eller lämnas ut på nätet är nämligen hugget

i sten jämfört med det som skrivs

i papperstidningarna. På nätet lever nästan allt vidare länge, i en eller annan form.

Webben är full av skvallerkäringar; små kräk som vräker ur sig vad som helst anonymt utan att stå för åsikterna. De är bara värda förakt, och de bör hängas ut, men den

frågan kan vi ta en annan

gång.

Det positiva i striden om FRA-

lagen är att bloggarna och mejlaktivisterna, till och med folk på olika diskussionssidor, i allt högre grad tycks ha börjat framträda öppet. De som skrev och diskuterade kunde därmed inte ses som ett gäng spridda nätsladdrare som i bästa fall gömde sig bakom en ip-adress. Fejkade

e-signaturer förmår aldrig skapa en rörelse, men riktiga människor med datorer kan.

Och bara så ingen tvivlar: jag är för ett svenskt försvar, för svenskt

spioneri och för svensk signal-

spaning. Men allt är inte enkelt. De värsta spionerna som gripits har varit höga svenska officerare.

Likväl som andra myndigheter som ska stoppa brott och terrorhandlingar måste ha domstolsbeslut för att vidta vissa integritetskränkande åtgärder mot enskilda personer, tycker jag att FRA ska ha det.

Som ung spelade jag själv Kjerrmans ”Blablabla” på grammofonen. Låten på singelns baksida var också bra och skulle kunna inspirera till

vidare resonemang om riksdagen och FRA. Den hette ”Kom ner från

taket!”

FAKTA

Lördagar i Aftonbladet robert.aschberg@aftonbladet.se

Robert Aschberg