Till slut stoppade chefredaktören storyn om den blinde gråhunden

KOLUMNISTER

Historien om brunkålsexplosionen i Malmö för tankarna till mer bitterljuva tider, då publicister ännu ostraffat doftade whisky vid skrivmaskinerna, och den otvungna kreativiteten premierades på stora redaktioner.

Jag läste den vördnadsfullt häromdagen, i både Sydsvenskan och Bladet. Makarna Thornström i Malmö hade köpt en plastkorv brunkål till julbordet. Anrättningen hade dock blivit liggande oöppnad över helgerna.

När herr Thornström gläntade på kylskåpsdörren i veckan upptäckte han att brunkålskorven svällt till oanade proportioner. Han tog rådigt ut den och lade den på diskbänken, där den två minuter senare exploderade och förvandlade köket till ett ”brunkålsinferno”. Historien blev inte sämre av att herr Thornström hunnit säkra bildbevis med plastkorven både före och efter explosionen. Eftersom han arbetat med tryckkärl blev han inte skakad av smällen, som troligen orsakades av jäsning.

En bra story, helt enkelt.

Bättre än all kändisskit som tränger ut den riktiga journalistiken nu för tiden.

Inte för att skryta, men det är inte utan en viss stolthet jag minns att jag för hundra år sedan fick in en historia om en jättebrand i ett bostadsområde, där tusentals flytt i panik medan elden slickade deras hem. Det var på Expressen. Och branden hade utbrutit i en myrstack, vilket redovisades lagom långt ned i texten. Den biten användes senare som avskräckande exempel i undervisningen på landets journalisthögskolor.

Eller historien om gråhunden, en trofast gammal kille som blivit blind och gick in i väggarna. Det var den självutnämnda Djurombudsmannen Ingrid af Trolle som uppmärksammade mig på fallet. Hon ville samla in pengar till en ögonoperation så att jycken – som rimligen borde ha fått den sista sprutan – skulle få synen tillbaka.

Jag döpte hunden till Bamse. Därefter ringde jag i tur och ordning upp Kerstin och Marianne Bernadotte. De var gifta med kungens farbröder Sigvard och Carl Johan, och, de låg i luven på varandra.

En av dem ville skänka pengar. Den andre skänkte lite mer. Och så baktalade de varandra. Jag ringde fram och tillbaka: ”Hon har bara varit en enkel striptease-dansös!” ”Hon gör det här för att hon vill komma i tidningen!”

Historien gick i flera dagar och växte i styrka. Den började nå ett journalistiskt klimax med den förträffliga rubriken: ”Kungafamiljen i hundslagsmål”.

Men där stoppades det fria ordet tvärt.

Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, en i övrigt vis man och briljant stilist, kallade in mig på sitt rum och förbjöd mig uttryckligen att skriva en rad till om hunden. Han hade haft damerna i luren i timmar.

Två dagar senare körde konkurrenten Aftonbladet hela löpsedeln med den självklara frågan: ”MÅSTE BAMSE DÖ?”

Det kändes bittert. Men var ändå lite ljuvt.