Kolumn

Robert Aschberg

Doften och formen får män att tända

KOLUMNISTER

Det är något förföriskt med ved.

Doften, kådan, nävern, formen, sätten att torka och lagra den, och framförallt – elden som veden skapar är ursprungligt för­knippad med överlevnad.

I Sverige stoppar vi tre miljoner ton ved om året i kaminer och öppna spisar och villapannor och kakelugnar och andra mer eller mindre kontrollerade brasor.

Rätt hanterad är veden vacker, lätthanterad och effektiv, men slarvigt behandlad blir den ful, möglig och värdelös.

Den norske journalisten och författaren Lars Mytting har skrivit en synnerligen faktaspäckad, men också poetisk, doftrik och nästan romantisk bok om denna källa till hårt slit och vardaglig glädje. Boken heter ”Ved”, rätt och slätt, och den avhandlar allt som en normal vedeldare behöver veta.

Där finns också historier om människor som älskar att hugga, torka, lagra och elda med ved, och som ägnar verksamheten det allvar den kräver.

Författaren börjar med kylan och de öppna härdarna och slutar med hettan från dagens moderna pannor och kaminer. Han går igenom hårdhet och brännvärden i våra trädslag, förklarar kaloriåtgång vid skogsarbete och ägnar ett utförligt kapitel åt de nödvändiga redskapen, främst motor­sågar och yxor. Det är stor skillnad på yxor, formen och kvalitén är avgörande för den som vill hugga seriöst.

Jag hade aldrig hört talas om den märkliga hävkraftsyxan Vipukirves och beställde redan under läsningen en sådan från uppfinnaren i Finland, en man som också lanserar metoden att skruva ett liggande bildäck ovanpå huggkubben och ställa klamparna som ska klyvas i ringen, på det att vedträna ligger kvar som en bukett.

Mytting resonerar om det primitiva arbetets fördelar, om relativ fukt­procent, olika klyvtekniker och om ”vedsjukan” som gör att män med stigande ålder blir mer och mer intresserade av denna åldriga bränslehantering.

Staplingsmetoderna kartläggs. Famnläggning, ringstapel, vedvägg och stängd fyrkantsvägg förklaras. Med viss stolthet kan jag konstatera att författaren ger högt betyg åt mina egna favoriter rundstapel och solväggstapel. (Fast numera både torkar och lagrar jag veden i binge med lock).

Den enkla grundkursen i vedens förbränningsprocess bör läsas av den som har svårt att tända en brasa, liksom informationen om rökens färg och sotens typer och variationer.

Gillar man tabeller kan man hoppa direkt till de sista sidorna, med vars hjälp vem som helst kan räkna ut torkhastigheter, volymer och askinnehåll i procent av torrvikt.

Förföriskt det också, för den som gillar att elda.

Ända in i kaklet

Arkitekten Carl Johan Cronstedt och generalen Fabian Wrede uppfann kakelugnen år 1767, på uppdrag av Rikets råd, eftersom Sverige befann sig på randen av en vedkris.

Kakelugnarna drog betydligt mindre ved än de gamla eldstäderna.

Klangfullt torrt

Ved torkar snabbast om den klyvs på senvintern och står luftigt till sommaren. Ett enkelt sätt att kolla om veden är torr: slå två vedträn mot varandra. Torr ved ger hårt ljud med efterklang. Dova smällar tyder på fuktig ved.