Dagens namn: Justus, Justina
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Robert
Aschberg

Farväl Sluggo, jag glömmer dig aldrig

Tiken hade börjat­ krafsa och boa i soffan så vi gjorde i ordning en plats på golvet med kuddar och filtar, hon var egentligen för ung för att få valpar, men hon lade sig ned och krystade orytmiskt.

Det här hände för nästan fjorton år sedan så jag kommer inte ihåg varenda detalj, men rätt vad det var så pluppade den första valpen ut. I en vätskefylld påse. Jag hade aldrig varit barnmorska förut, men jag rev upp bubblan och tömde valpen på vatten och den sprattlade och gnydde och verkade hur pigg som helst.

Det var en liten kille. Den förstfödde. Det tog några stunder, så kom åtta valpar till.

Den där sommaren! En halvtimmes jobb med att skrapa valpskit och torka piss från golvet varje morgon och skura och laga välling med olja till de outvecklade liven.

 

Om vi hoppar framåt: den enda valp som familjen lät mig döpa var den första killen i påsen och jag gav honom namnet Sluggo. Robust. Enkelt. Och traditionellt för den som en gång i världen läst serie­stripparna om Lisa & Sluggo.

En kompis tog jycken – vi hade andra då – men vi fick honom tillbaka efter några år.

Vilken jävla bra hund!

Han var stor, men han gillade inte bråk och stök. Han hade sina entreprenadjobb. Han kunde vara ute tolv timmar i sträck och ­gräva. Tyvärr osystematiskt. I ur och skur. Han blev mer och mer atletisk, och hålen blev större och djupare med åren. Han for efter sorkar och fick glädjefnatt när jag slog vall med traktorn, för då spratt det möss överallt. Han jagade, helt enkelt. Han ­hade fattat att vägen är målet.

Sluggo var förmodligen den bästa hund vi haft. Han såg ofta bekymrad ut. Men i själva verket var han alltid villkorslöst glad. Varenda gång man kom hem så tjöt han av lycka. Och han gillade katter och spädbarn, även om han blev generad när de kröp efter honom.

 

Åren gick. Rutinerna sattes och hölls. Varenda gång jag drog på mig arbetskläderna ville han vara med. Han älskade ljudet av maskiner.

För några dagar sedan stod han vid dörren på landet och gnällde. Bakvagnen vinglade betänkligt. När han kom in så kunde han inte lägga sig. Han hade ont och krummade och darrade som han aldrig gjort förr. Han kunde inte ens gå riktigt.

Felen gick inte att åtgärda. Killen var nästan 14 år. Det var dags. Veterinären gav en spruta i nackskinnet för lugn och ro, och en i benet för djup sömn. Sedan två stora blå. Hjärtat stannade. Vi grät och fick stanna så länge vi ville,­ men vi gick innan Sluggo blev kall.

 

So long, trogne kamrat. Vi ska vårda ditt minne.

Robert Aschberg

Visa fler