Semester på landet med katterna, mössen och de jävliga småkrypen

KOLUMNISTER

Vi firar semester på landet.

Katterna släpar in så många möss att min fru håller på att bli klen i nerverna.

Av någon anledning är hon rädd för små gnagare. Kan det vara något hon upplevde i barndomen? En ­sadistisk fröken på kindergarten? Mardrömmar om Musse Pigg? En fet stadsråtta som hoppade upp ­genom toalettavloppet?

Jag har frågat, men hon vill inte tala om det.

Varje gång jag satt mig i en ­maskin för att göra något mycket viktigt i kampen mot naturen så skriker min fru att nu är det en mus i sovrummet.

Varje gång jag är inne i ett extremt känsligt moment i verkstaden eller gått ned till båten eller står med färgdrypande fingrar så kommer larmet om en ny musattack.

Det är förstås inte musen som attackerar, utan katten. Musen har dödsångest. Katten leker mest, ­eftersom den är bortskämd med kattmat.

I vilket fall som helst håller jag på att bli feminist.

Varför ska inte en vuxen kvinna kunna fimpa en vanlig skogsmus och slänga ut den?

Hon skjuter ju stora djur. Varför är hon då rädd för små?

Kvinnors skräck för möss var ett vanligt tema bland skämtteckningarna på 1950- och 60-talen. Dök det upp en mus, så nog fan hoppade fruntimren alltid upp på stolar och bord och skrek. Hur kul som helst.

Jag tyckte inte att det var roligt ens på den tiden.

I dag skulle nog de flesta säga att den sortens skämt representerar en förlegad syn på könsroller och att den bidrog till att förminska kvinnorna. Och före den här semestern hade jag närmast mekaniskt hållit med.

Nu är jag plötsligt mer osäker.

En bra historia måsta ha sälta. Det finns ingen riktig humor utan allvar. Speglade de där skämtteckningarna egentligen något reellt?

Jag skiter i om det är ett ”manligt” resonemang, det är i alla fall inte ­logiskt att vara rädd för möss. Man får respektera att folk är rädda för grejer. Men det är ­inte logiskt att ­vara rädd för möss eller mörker ­eller guds straff ­eller att gå på streck.

Det är mycket farligare att gå över gatan på ett bevakat över­gångs­ställe.­ Eller att cykla i Stockholmstrafiken. Eller att gå på krogen en fredags­kväll efter löning.

De farligaste djuren i skogen är inte smågnagare. ­Inte heller björnar, vargar, vildsvin eller hugg­ormar. De farligaste är små kryp som håller till i gräset och kan överleva i åratal utan att äta. När de hittar ett ­offer så suger de sig spräng­fulla med blod.

Fästingar, alltså.

Dem ska man se upp med, för de bär på, och överför, ­ännu mindre och riktigt jävliga kryp, som kan ge livshotande sjukdomar.

En present

Den här båten fick jag av en familj som ville bli av med den så fort som möjligt. Den är 4,35 meter lång, heter Crescent Kompis och kan ­vara en av de fulaste flytetyg som någonsin serieproducerats. Helt enkelt oemotståndlig.

I ur och skur

Ingen har brytt sig om Crescent Kompis på tio år. Hen har stått ute i ur och skur på en vagn som rostat sönder. Skrovet är fullt med grenar och barr, plastrutorna har grånat och taket är belupet med lavar. Men var inte ledsen lilla vän, nu har du kommit till pappa.