Mer mättat fett och hjärtattacker, tack!

Här är Ronnie Sandahls stockholmskrönika

KOLUMNISTER

Jag avskyr honom nästan direkt.

Inte bara för att han är rödhårig.

Han pratar högt och tydligt om orientering.

I sig är det naturligtvis klandervärt. Men med tanke på att vi befinner oss på McDonalds är det direkt respektlöst.

Han äter morötter och dricker mjölk.

Ekologisk, ja.

Mjölkmustaschen kan inte dölja det. Hans ögon andas förakt. Han äcklas av oss. Vedervärdiga storstadsbor som svullar pommes efter jobbet för att vi inte förstår bättre. (Och vad är det för fel på orienterarna? Är det lagstiftat om att de måste vara rödhåriga? Inavel?)

Magen värker. Det kan vara stress. Det kan vara fågelinfluensa. Jag vet inte säkert.

Jag sneglar surt över min McChicken, knyter näven under bordet.

Käften bara går.

Men någonstans mellan något som heter O-Ringen och Vasaloppet (ja, hela lokalen förstod redan första gången att du åkte fastän du var förkyld) tappar de mig.

Mjölkmustaschen är mycket tydligt en oönskad bieffekt av McDonalds försök att tvätta bort fettostämpeln.

Kära imperialist-vänner, sluta hymla.

Avskeda källsorteringen och morötterna. Jag föredrar om ni stoltserar med att ni gör världen lite sämre, lite bekvämare. Låt mig beställa en stor pommes i fred. Fråga mig inte om morötter. Jag tar det som en förolämpning.

Mindre orienterare och mjölkmustascher.

Mer mättat fett och hjärtattacker.

Mina ondaste tankar.

Spänner svarta ögon i Mjölkmustaschen med avsky:

Sitt inte där och ät dina små äckliga morötter. Sitt inte där med ditt goda samvete och flina.

Jag ska bränna upp dina morötter. Jag ska ringa till din mamma och säga att du röker gräs. Jag ska hacka din mejl och skicka paketförslag på prostituerade till din chef. Jag ska skriva brev till smittskyddsenheten och ange dig.

Ett ord till. Jag lovar, ett ord till om orientering, då jävlar.

Jag klarar inte mer. Antingen går jag fram och häller Fantan över honom. Eller så reser jag mig. Men Mjölkmustaschen ser onekligen ut att träna sina muskler. Så jag reser mig. Kastar allt, inklusive brickan, i samma fack.

På vägen ut snubblar jag.

Fråga inte.

ARKIV: RONNIE SANDAHL

Ronnie Sandahl