Vi kan annat än att våldta 14-åringar

KOLUMNISTER

Jag borde väl bara hålla käften.

Men jag vägrar.

Från mitt håll, de unga killarnas, har det varit tyst länge nog. Det är hög tid att tala. Fastän vi sällan är önskvärda i debatten. Fastän världen blir lite enklare att förstå om alla män är förövare och alla kvinnor är offer.

Inte undra på att kvinnor och män länge tvingats stå på var sin sida.

Mediefeminismen, den som valt sida och hatat därefter, har grävt en avgrund mellan kvinnor och män. Jag vet. Jag är uppvuxen under 90-talet, feminismens årtionde. Jag har fått våldtäktsmannastämpeln så hårt nedtryckt i halsen att jag inte kunnat svälja. Jag förstår anledningarna, jag ser mönstret. Men. Klumpa inte ihop med mig med någon som kan våldta en kvinna med en pinne.

Jag har aldrig våldtagit.

Jag har aldrig skrikit hora.

Jag har alltid avskytt dum-machograbbigheten.

Det innebär inte att jag förtjänar något pris eller ens en applåd.

Men jag vägrar bli dömd.

Minns min pappas "blommor och bin"-samtal. För säkerhets skull lade han till:

-Om en tjej säger nej, då måste du sluta.

Det är ingen slump.

90-talet kantades av "stoppa grabbslemmet"-kampanjer. Annonskampanjer om att alla män kan vara hustrumisshandlare. "Sluta våldta oss! /mvh Kvinnorna"-lappar på elskåp. Och medierna som förfasat sig över oss hemska tonårspojkar.

När sedan feminismen har manat mig till ansvar, sagt att jag borde vara en del av kampen, har jag ryggat. Jag har aldrig känt mig på samma sida. Jag har aldrig släppts in. Det slår mig att i stort sett alla mina manliga vänner känner likadant.

Man värvar inte soldater genom att spotta dem i ansiktet.

Av samma anledning har jag heller aldrig kallat mig feminist.

Det har blivit kvinnorna mot männen.

Våldtäkterna är inte bara en kvinnofråga.

Vi kan inte längre gömma oss bakom vår indignation. Vi kan inte låta vår syn på feminismen, och vad den står för, vara i vägen.

Våldtäkterna är en samhällsfråga. Det är våra mammor, systrar, kompisar, döttrar och flickvänner som är där ute. Det är de som tvingas bära på en rädsla för ansiktslösa monster i mörka gränder. Och de är ensamma.

Men vi snubbar är lika förbannade som tjejerna. Vi är människor och vi har fått nog. Vi har fått så jävla nog man bara kan.

Utnyttja det.

Använd oss i kampen.

Vi kan faktiskt annat än att spika upp hyllor och våldta 14-åringar.

Och vi är ganska många.

Jag ansluter mig nu.

Det vita bandet på kavajslaget, det är mitt stridsrop.

Om vi nu en gång för alla slutar peka ut killarna som en klump idioter med mördarkön, när vi väl inkluderar halva befolkningen i kampen, blir vi starkare. Jag lovar. Det enda sättet att bekämpa ondskan är att vi förenas.

Killar, känn ansvaret. Ta ställning mot alla former av diskriminering. Följ era tjejkompisar hela vägen hem när det är mörkt. Acceptera inte idiotgrabbigheten i omklädningsrum eller på arbetsplatser. Håll koll ute på gatorna. Vägra stämplas som förövare.

Vi - män och kvinnor - måste tillsammans bekämpa dom som sprider hat och skräck på våra gator.

Nu är det krig.

Det är vi mot dom.

Läs mer:

Ronnie Sandahl