”Mannen – ser du inte ringen?”

Läs Ronnie Sandahls stockholmskrönika

KOLUMNISTER

Jag borde ha förstått. Redan vid Svampen, när hon sa det där, borde jag ha förstått.

Vi har träffats lite tidigare under kvällen, i baren på Sturecompagniet. Snackat om diverse gemensamma bekanta.

Mest sådana bekanta jag bara låtsas att jag känner. Hon har Stureplansfrisyr och säger "Gud vad kul" om det mesta.

Efterfest, kommer på förslag. Bara vi, undrar hon. Varför inte, säger jag.

Vi ses vid Svampen om tio, säger hon.

Vi ses vid Svampen.

Hon kramar om mig och säger:

– Du är så liten och söt.

Jag vill inte vara liten och söt, säger jag, vill vara farlig och sexig. Hon skrattar. Det är väldigt sällan ett bra tecken. Men jag blundar och förtränger.

Hon har redan klivit ur taxin när chauffören vänder sig om. Han har varit tyst under hela resan. Nu ser han oroad ut.

– Mannen, ser du inte ringen?

– Ringen?

Taxichauffören slår ut med armarna, i det närmaste uppgiven:

– Hon är gift, mannen.

Det är säkert ingenting, försäkrar jag. En gammal ring från ett tidigare äktenskap. Det vet man ju hur det är med ringar. Så lätta att glömma ta av. Det kan hända den bäste.

Taxichaffisen himlar med ögonen.

Hissen upp. Menthol-cigg och öl i Seven-Eleven-påse. Hon säger att det känns exotiskt. Jag låtsas att jag inte hör.

Vi kommer bra överens. Så bra att jag, en stund senare, i soffan, hävdar att The Arks "Calleth you, cometh I" är världens bästa låt. Jag gör det ibland. Det är en dålig ovana jag har.

Hon lägger sina ben i mitt knä.

Det dröjer ytterligare någon minut innan jag förstår. Det är världens mest kärleksfulla sätt att nobba någon.

Man kan inte stöta på någon som har benen i ens knä. Man kan inte ens röra sig.

Jag blundar och förtränger.

Försvinner iväg ut i köket. Ute i hallen hör jag rasslet. Ljudet av någon som går genom mitt draperi. Förnimmelsen av besvikelse.

– Jag måste nog gå hem nu, säger hon och ler snett.

Hon har redan skorna på sig.

Innan hon försvinner ut genom dörren säger hon att jag har jävligt fula tapeter.

Jag lägger mig och läser en två veckor gammal söndagsbilaga.

Som om jag hade något val.

Läs också:

Arkiv: Ronnie Sandahl

Ronnie Sandahl