En fin lägenhet går före medmänsklighet

Ronnie Sandahl om sitt drömliv

KOLUMNISTER

I salongen sitter jag och tvåhundra färskt frånskilda fyrtioplussare.

Ingen av dem har skrattat sedan 90-talet.

”Varannan vecka” är en sådan film.

Det är lördagskväll och jag borde svettas på någon klubb. Jag borde misslyckas med att stöta på någon. Jag borde göra allt annat än sitta på vuxenbion Astoria och småle. Men nu är saker och ting som de är. Jag är krasslig och inte alls på humör.

Inte ens på humör att stanna hemma och lyssna på den där cd-romanen jag låter gå om och om igen i stereon.

Jag är ensam.

Man är ju det ibland.

Skratten avslutas varje gång med ett mjukt ”aooou”.

Det är den färskt frånskilde fyrtioplussarens sätt att förmedla att denne känner igen sig. Jag känner inte igen mig. Det beror nog på att jag ännu inte har hunnit skilja mig. Eller gifta mig.

Det är latte att ta med i Sofo. Det är parmiddagsskämt om porr i reklambyråmiljöer. Det är som det alltid är när någon som heter Herngren är inblandad.

Men det är först och främst väldigt öppna planlösningar.

Högt i tak.

Smakfullt vita väggar och precis lagom många värmeljus.

Socialism och borgerlighet i en vacker söderallians.

Jag känner det säkert fyra–fem gånger under -mina två timmar i biomörkret: där vill jag bo.

Jag vill bo i en lägenhet där man inte måste slåss mot smutstvätt för att ta sig in, en lägenhet som inte kräver att man tar t-banan till krogen, en lägenhet där man kan vakna upp tillsammans med någon och vara stolt.

En lägenhet att leva Ett Riktigt Stockholmsliv i.

Ett liv som inte innebär att man vaknar, går till jobbet, går hem från jobbet, skriver lite till, lägger sig efter reprisen av ”Scrubs” och går till jobbet igen.

Ett Riktigt Stockholmsliv. I En Riktig Stockholmslägenhet.

Hemnet.se som bad ass mjukporr.

Min lycka vore kanske inte evig.

Men en etagevåning på Medis petar alltid ned medmänsklighet från prispallen.

Skratta du, gör det.

Men faktum kvarstår: alla har sina föreställningar om var lyckan finns och hur i helvete man ska ta sig dit.

Woody Allen skivar alltid sin frukostbanan i sju bitar.

Det är också ett sätt.

Ronnie Sandahl