Hororna flockades på min stamkrog

Ronnie trivs med unga lantistjejer och förortsgangsters

KOLUMNISTER

Det är Fredrik som säger det:

- Men var är alla horor?

I kväll, när vi står lutade mot väggen på stamkrogen, känns det som en högst befogad fråga.

Varken jag, Classe eller Fredrik har varit här på ett tag. Men kan ett ställe verkligen förändras så här mycket på ett halvår, frågar vi oss.

Jag ser mig om. Sedan tittar vi på varandra igen.

Ja, det verkar så.

Inga medelålders arbetande kvinnor sätter sig bredvid oss, drar upp kjolen och låter orden snubbla fram på hopplöst uppenbar östbrytning:

- Vackra lår. Vackra lår. Jag kan dansa.

Vår stambar brukade vara som en novell av Charles Bukowski.

På gott och ont. Mest gott. Eller?

Det blir ju så lätt att man romantiserar misären. Nederlagen som sitter i väggarna blir så mycket lättare att hantera då.

Tusen nätter till trots:

Under mina tre år i Stockholm har jag haft svårt att känna mig hemma i stans nattliv. Men detta ställe - vars namn min chef inte låter mig skriva ut - är det närmaste jag har kommit.

Här trivdes jag. I sällskap av unga lantistjejer som inte vågat sig hela vägen till Stureplan och gängen med förortsgangsters som tagit blåa linjen in från Akalla. Mitt bland prostituerade och vidriga män som betalade vad de kostade.

Det var inte så jävla vackert.

Men det var vårt.

Jag har inte känt så sedan dess.

Nostalgin, jag försöker hålla den på avstånd. Jag är för ung för sånt. Men vad fan.

Ögonblicksbilder.

Jorunn som slår mina föreställningar om kärlek i tusen bitar. Nettan i baren som vant skrattar åt Fredriks försök att charma henne. Vodka lime. När dörrvakten först slår av mig hatten och sedan kastar Fredrik utför trappan för att jag blåst cigarettrök i hans ögon. Hur vi sedan portas på obestämd tid. Nettan som efter några veckor fixar in oss igen.

Det var en fin tid.

Nu är den förbi.

Vi, hororna, alkoholisterna och ganstergossarna har ersatts av alla som sökte till "Paradise Hotel" men inte kom med.

Classe messar. Han och Fredrik har gått ut från stället. De vill dra vidare. Jag står lutad över bardisken och dricker upp min vodka lime. Min sista här. Den är för stark.

Innan jag går fråga jag en blond bartender om Nettan jobbar ikväll.

- Vilken Nettan?

Det var inget.

Här är fler av Ronnies krönikor:

Ronnie Sandahl