Alla hjärtans dag är en hånleende lögn

KOLUMNISTER

Alla hjärtans dag är självfallet inte allas.

Den tillhör först och främst presentbutikernas dagskassor och alla skeppsbrutna singelhushåll som tror att de är ensammast i hela trappuppgången.

En rapport från andra sidan:

I alla sunda relationer betraktas tydligen alla hjärtans dag som ingenting annat än en dag. (Och en ursäkt för att få bli full på dyrare alkohol.)

I mindre sunda förhållanden kan det på sin höjd bli en show off.

Rosor och nallebjörn. Jag älskar ju dig. Ser du inte lådan med gelehjärtan?

Utan att kokettera allt för mycket med min kärleksfria ungdom:

Jag minns alla min skoltids hjärtans dagar med inte så lite handsvett.

I Ållebergsgymnasiets kafeteria kunde man köpa en ros för tjugo spänn. Den skulle sedan levereras till vederbörande i dennes klassrum.

Jag fick en ros en gång. Den var från en ”hemlig beundrare”. Gissa om mina polare hade skickat den.

Större funktion än så fyller inte alla hjärtans dag.

Den är en hånleende lögn med samma budskap som alla marknadsanpassade högtider: du duger inte, du är oälskad, köp lite mer, våra varor är det enda som kan göra dig lycklig, din dumma oälskade jävel.

Min första alla hjärtans dag som icke skeppsbruten påminner starkt om alla andra dagar.

Jag går upp. Äter lite frukost. Tar med datorn. Småspringer till tunnelbanan. Läser gratisbladen. Först då kommer kallsvetten. I Metro läser jag att att 84 procent av Sveriges kvinnor i åldern 18–35 tänker leva med samma man tills de tar steget ned i graven.

Hela livet.

Det är en hisnande tanke. Som naturligtvis inte slutar där.

Under resten av resan, från Slussen till Globen, visualiserar jag vårt, mitt och hennes, framtida liv.

Från tre små rätter till två små barn, genom treårskris och renovering av kök, via partnerbyten och latexmasker till golf på spanska solkusten och, till sist, en liten tvåa med kök på servicehemmet Hjorten.

Och i huvudet dunkar samma två ord:

Hela livet.

Jag försöker stänga ute tankarna. Kärlek är tillräckligt skrämmande ändå. Jag har fått nog av fantasier och skräckbilder.

En metallröst. Globen nästa. Hela livet.

Några sekunders väntan. Så kommer hjärtklappningen. Något svagare än väntat. Som en ilning. Snudd på hanterlig.

Ronnie Sandahl