”Hur kan det våpet ens ha rösträtt?”

Ronnie Sandahl om en kravmärkt människosyn

KOLUMNISTER

Min dator är fortfarande socialdemokratisk. Det är ingenting som jag har valt.

Burken lever sitt eget liv. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker.

Nyhetssajterna som jag surfar in på har inte uppdaterats sedan i fredags. Ingenting har hänt. I mejlkorgen finns inte ett mejl som har kommit in senare än för en vecka sedan.

Jag knappar mig desperat fram till tid och datum på skärmen.

Det är 3 januari 1970.

Jag som hade svaga minnen från ett val.

Jag som trodde mig minnas att jag stod där bakom min gröna skärm och viftade med mina feministiskt politiskt korrekta valsedlar.

Att jag nöp mig hårt i låren och försökte hålla tankarna på avstånd. Medan jag en smula förskräckt såg mig om.

Hur kan våpet framför mig ha rösträtt? Och hon med rullatorn, ser hon ens färgerna på valsedlarna? Snubben där i hörnet, han som knappt ser ut att kunna ta på sig ett par byxor, vad röstar en sån som han på?

Ska dessa bestämma min framtid?

Min annars så kravmärkta människosyn rann av som regnvåt mascara.

Jag kanske drömde.

Men varför är det så skarpt? Som om det just hänt. Nej, eller? Jag minns ju ett sms från Martin som hade fått ett sms från Andrev.

Det var en färsk rapport från en vallokal någonstans i Stockholm.

Andrev hade stått bakom sin skärm och hört en yngre kvinna säga:

– Men mamma, ska du verkligen rösta på sverigedemokraterna?

Mamman, cirka hundra år gammal, svarade:

– Naturligtvis.

Dottern:

– Menar du inte socialdemokraterna?

Mamman, cirka hundra år gammal:

– Åh, kära nån!

Dottern:

– Herregud, det var nära.

Jag ser mig omkring. Det är en onsdag. Det vet jag med säkerhet.

De säger att borgarna vann. De pratar om att sverigedemokraterna fick tre procent i riksdagsvalet.

Men min socialdemokratiska dator vägrar. Där läser jag att Jane Fonda ska hjälpa fi in i riksdagen och att Ville har åkt ur ”Idol”.

Jag röker en cigarett och dricker en kopp kaffe.

Ingenting har hänt.

Allt är som vanligt, i ett nytt gammalt Sverige.

Tidigare Ronnie Sandahl-krönikor:

Ronnie Sandahl