En så onödig grej

KOLUMNISTER

Måndag i den bästa av världar, solsken och vårens första dag, när du promenerar in på ditt lokala bankkontor.

Du är lite tidig, väntar. Beställer in en mugg oljigt maskinkaffe. Beviljas tillträde till ett hörnkontor.

Du måste pensionsspara, säger banktjänstemannen och lutar sig fram över ekbordet.

Nja, säger du. Hade nog snarare tänkt mig en aktiefond.

Nej, nu jävlar får det vara nog, muttrar banktjänstemannen. Du ska ut härifrån!

Och så reser sig banktjänstemannen ur kontorsstolen, kastar sig plötsligt fram över bordet. Ett fotografi, taget andra dagen på förra sommarens familjesemester till Alcudia, rasar ned i golvet, ramen spricker.

Du gör motstånd, men för sent. Han är större och starkare. Du brottas ned på golvet.

Ansiktet trycks ned i det grusiga, dammiga plastgolvet. Banktjänstemannen kopplar din högra arm i ett polisgrepp.

Du förstår ingenting, försöker ta dig loss, börjar bli desperat.

Lugna dig för helvete, skriker banktjänstemannen.

Och du vet att detta inte gäller alla bankkontor, inte alla banktjänstemän, men bankmannavåldet har du ju hört talas om.

Med näsan i det smutsiga golvet minns du plötsligt artiklarna du läst, de om att nästan alla fall av bankmannavåld läggs ned.

Banktjänstemannen har nämligen en tio dagar lång utbildning. Den ger honom både trovärdighet i rättssalen och rätten att bruka våld mot bankens kunder.

Du är rättslös.

Så kommer ångern. Varför skulle du prompt tjata om aktiefonder? Du och din stora jävla mun. Kunde du inte bara ha pensionssparat en hundring i månaden och hållit käften?

I ögonvrån ser du att hela banken har stannat upp. Du skäms. Gruset svider mot kinden.

Nu håller du dig lugn, din jävla fitta!

Jag är lugn, säger du.

Bankmannen kallar på förstärkning. Längre bort i korridoren kommer en vältränad revisor springande, stannar, du känner tyngden, hans knä mot din rygg.

Och efteråt torkar du ditt blod med en pappersservett.

Utanför entrén väntar två polismän. De har just fått in en anmälan om våld mot tjänsteman. Du är chockad och skamsen. Folk tittar. Någon frågar hur du mår. Du svarar med ett leende av rädsla för att börja grina.

Vi måste ta med dig till stationen, säger en av polismännen.

Du följer med. Blodet rinner ur näsan, ned i munnen. Allt du ville var att placera dina sparpengar. Det är fortfarande måndag i den bästa av världar.