Det är inte alltid så lätt att vara svensk

KOLUMNISTER

En eftermiddag knackar det på min dörr. Utanför står en rysk medborgare.

Han presenterar sig som Nikolaj och säger att han är min granne.

Jag tittar stumt på honom.

Bara det faktum att någon knackar på dörren är tillräckligt omvälvande i min värld.

Jag vet inte om du har sett lappen på porten, säger Nikolaj.

Stackars jävel, tänker jag.

På portdörren har nämligen någon lustigkurre, hippie eller ironiker eller både och, skrivit med röd penna på vitt papper:

”Varför inte bjuda din granne på fika?”

Och nu står Nikolaj utanför min dörr, rysk och vetgirig, välvillig. Kanske har han ringt hem till sin söta lilla familj i Moskva och berättat att man just i dag ska bjuda sina grannar på fika, att det antagligen är en anrik svensk tradition, jämbördig med fettisdagen och midsommar, ett svenskt thanksgiving.

Ingen verkar ha brytt sig om att informera min nyfunne ryske vän om att kommunikation aldrig riktigt har slagit igenom i det här landet.

Nätet, säger du nu.

Men jag hävdar bestämt att charmen med internet som kommunikationsform, Facebook och annat jävelskap, är grovt överskattad, kanske rentav en fluga.

Men, säger du, tänk att man bara så där apropå ingenting kan diskutera växthuseffekten med en chokladtillverkare från Guatemala.

Men tänk om det verkligen står en chokladtillverkare från Guatemala utanför din dörr, säger jag. Om han apropå ingenting vill byta några ord om växthuseffekten – skulle du då bjuda in honom på nybryggt kaffe och vaniljhjärtan?

Eller hur.

Samma tanke slår mig när det plötsligt står en rysk medborgare utanför min dörr.

Jag har varken lust eller vaniljhjärtan, bara trevande ord, illa formulerade bortförklaringar. Måste, eh, diska. Sortera smutstvätt i alfabetisk ordning. Mata hästen.

Han verkar förtjusande, min nyfunne ryske vän. Tro ingenting annat. Antagligen värd både ett och två vaniljhjärtan.

Men jag ser det som min medborgerliga plikt att nobba Nikolaj, som ett första steg i en liten privat grundkurs i svenskhet.

Här pratar vi inte med främlingar med mindre än två promille i blodet. Här kommunicerar vi genom indignerade lappar i tvättstugan.

Min nyfunne ryske vän är redan på väg bort i trapphuset när han hör mig låsa dörren.

Nästa vecka planerar jag att lägga en anonymt indignerad lapp i Nikolajs brevlåda. Något om att han spelar för hög musik, tänkte jag.

Något om att vara lagom.