Ondska kommer ur mörker och i grupp

Ronnie Sandahl om årets viktigaste mobbningsfilm

KOLUMNISTER

Jag sitter längst bak i Kistas biomörker och önskar att jag fick byta gråten i halsen mot ett hejdlöst raseri.

Piska upp ursinne nog för att sparka den flabbande biobesökaren framför mig i bakhuvudet tills hon rasar ned på biogolvet och förblöder.

”Pingpongkingen” handlar om Rille. Han är fjorton år och överviktig. Slentrianmobbad. Inte alls som brorsan Erik. Inte smal och cool, inte populär.

Det finns en scen som aldrig kommer att lämna mig:

Badhuset. Simning på gympan. Rille sitter ensam i kondensdimman, fullt påklädd och tom i blicken. Förbi honom passerar klassens tjejer med sina jävla blickar och bröst och rumpor, förbi honom passerar de jämnåriga killarna med sina vårtnyp, pubertetsöverarmar och synliga knäskålar.

Först när klasskamraterna har försvunnit lägger sig Rille raklång i vattnet.

Han ska dränka sig.

Det är då publiken börjar flabba. Höga och hejdlösa skratt. Som hästgnägg.

Hånskratt som återkommer så fort Rille tar av sig, så fort han stoppar något i käften.

”Pingpongkingen” är den bästa svenska filmen hittills om manliga ätstörningar.

Och dess publik denna torsdagskväll i Kista förvandlas ovetande men av omisskännlig vana till statister i ett skådespel om människans förakt för svaghet. För det är vad det handlar om.

Annars hade inte ett tv-program som ”Du är vad du äter” kategoriserats som underhållning.

Jag har svårt att se en potentiell succé i ett liknande program, men med titeln ”Du är vad du inte äter”, där anorektiska flickor får ett långfinger inkilat mellan revbenen av en Lagom Kurvig hälsofascist som tvingar dem att fylla frysboxen med Gorbys och gräddglass.

Ska man skratta eller gråta, frågade sig en rådvill recensent.

I den frågan vilar också själva svaret.

Synen på övervikt och matmissbruk gömmer sig fortfarande i tystnaden mellan skam och hån.

Och aldrig någonsin har jag blivit mer brutalt påmind än där i biomörkret, när alla dessa vuxna människor med sina nervösa skratt och sina äcklade fnysningar kliver rakt in i filmens handling, rättar sig i ledet bland mobbare och medlöpare, och visar än en gång att ondskan kommer ur mörker och i grupp.

Efteråt försvinner jag snabbt ut.

Jag vill grina men orkar inte. Jag röker tre snabba cigg på behörigt avstånd. Asfalten saknar snö men det är inte mer än februari i luften.

Ändå, redan.

Här är årets viktigaste film.