Innebandyrebell på fyrans buss

KOLUMNISTER

Du sitter på fyrans buss med en innebandyklubba i näven.

Du tänker att om det ändå var en biljardkö. Som du kunde bära med dig i ett smalt, avlångt fodral. Som en gunman.

Du kilar in innebandyklubban mellan sätet och ditt högra ben för att ingen ska se.

Du är en rebell utan anledning.

Nja.

Du skulle inte bli som alla andra. Du skulle bli så mycket större och vackrare.

Du skulle bli en Parisskildring av Slas.

Du skulle leva i en Per Hagmansk tonårsfantasi kantad av falkar, förstaklassbiljetter och mannekänger som snortar kokain från varandras armhålor och lämnar dig servetter med telefonnummer skrivna i kajal.

Du hamnade på fyrans buss.

Med en innebandyklubba fastkilad mellan sätet och ditt högra ben.

Du undviker att se dig själv i fönstrets reflektioner. Du undviker insikten om att falkarna och kokainmannekängerna fick klara sig utan dig. För du ska spela innebandy.

Och när både tonåringarna och tanterna stirrar och viskar känns det ungefär lika avslöjande som att stå i Konsumkön med endast ett storpack dasspapper i vagnen.

Här ska skitas, liksom.

Du blev en av de där innebandymännen i pseudonymen Hans Koppels fenomenala medelklassepos ”Vi i Villa” som diskuterar antalet kulor någon gangstarappare säger sig ha överlevt.

Innan tjugofyra, dessutom.

Och aldrig känns det tydligare än på fyrans buss, på väg till onsdagsinnebandyn. En gång till. Onsdagsinnebandyn.

Så, i ett ord.

Det blir inte mycket mer i mitten av vägen. Strax över ”Sköna hem” på medelklasskartan, men just under Lagom Ironiska Presenter.

För att accentuera tragiken; du är fortfarande tjugotre.

Sedan blundar du för en sekund och försöker tänka att det finns de som är värre.

Du tänker på ditt röriga skrivbord i datorn.

Du tänker på skiten du kastat ut i trappuppgången och grannarnas grymtanden, du tänker på alla arga lappar i brevinkastet.

Du tänker att du inte ens får köpa en eltandborste på avbetalning på grund av den där betalningsanmärkningen från Radiotjänst.

Du tänker att du är James Dean.

Ja, ändå. Du skulle rent hypotetiskt kunna vakna naken på ett vetefält med rosa handbojor, om det bara inte var så att du skulle jobba dan efter.

Du är en rebell utan anledning.