Smygrasismen i schlagersoffan

KOLUMNISTER

Vi är ett gäng hederliga innerstadshumanister och DN-prenumeranter framför tv:n, instinktiva motståndare till både dödsstraff och manssamhället.

Eurovisionen från Belgrad. Hemgjord svamppizza, rödtjut på låda. Och så lite hat-attacker mot övriga Europa.

”Allvarligt talat: Azerbajdzjan? Är det en hundras?”

”Kolla hon som ringer från Armenien! Det är egentligen en hamster under allt det där sminket!”

Dagen efter, tidningarna: Svenska folket säger sitt. Ungefär som förra året. Lägg ned skiten. Starta en egen nordisk melodifestival. Kasta ut östländerna ur gemenskapen! Falska as som bara röstar på varandra! Smaklösa äckel!

Att hela Europa tycks vara överens om att Ryssland hade bästa låten verkar liksom inte spela någon roll.

Vi har rätt, de har fel.

Och plötsligt står man där och inser att man för första gången är överens med Bert Karlsson i en fråga som rör andra nationaliteter.

Och i nästa sekund att man är en liten del av den svekfulla svenska självbilden.

Den som gärna hävdar att det var bättre förr. Den som för varje Bobby, varje Engla chockas av att ondskan också finns här, bland röda stugor och konditorier. Den som får något fuktigt i ögonen när man talar om folkhemmet. Innan allt blev så krångligt.

Avarten av denna självbild är också grunden till den svenska främlingsfientligheten.

I senaste Ungt Val, gymnasisternas riksdagsval, fick Sverigedemokraterna 11,9 procent.

Ingen av dem som röstade hade upplevt det idealiska Sverige partiet pratar om.

Kanske hade de tittat i mammas och pappas fotoalbum. Blickarna in i kameran och stora leenden. Inga mörka skinn. Inga hustrumisshandlare och inga rånare. Bara ABBA-kläder och jordgubbar med glass.

Inget krångel.

Nästa gång medelklassen låtsas försöka förstå varför allt fler av arbetarklassens unga män plötsligt väljer att rösta på Sverigedemokraterna bör man kanske återvända till känslan från schlagerkvällarna framför tv:n.

En längtan efter det okrångliga Sverige.

Landet som brukade vinna schlager-EM i parti och minut, landet där alla hade jobb och ingen blev våldtagen, landet av blonda barn med pingisracketar.

Sverigedemokraterna använder ofta det mer än lovligt luddiga begreppet ”svenskhet” i sin politik.

Och jag inbillar mig att den svekfulla självbilden är det svenskaste vi har.

En lögn.