Jag och rockstjärnan –ensamma på gymmet

KOLUMNISTER

Självföraktet finner alltid nya vägar.

Denna onsdagförmiddag leder det mig till ett gym med både rumpmaskin och bastu.

Vi är bara två i lokalen. Rockstjärnan och jag.

Jag har intervjuat honom några gånger. Jag vill minnas att han en gång stötte på min tjej. Och att jag nog inte var helt bekväm med detta. Nu brukar vi heja när vi ses.

Den nivån.

Åtminstone så länge vi ses i miljöer där en Ung Allvarlig Romanförfattare och en Något Äldre Hyllad Rocksångare rimligtvis kan förväntas nicka mot varandra.

Dit räknas inte gymmet.

Gymmet är, som en kvinna i min närhet en gång sa efter ett gympass, att känna sig ”påsatt från alla håll”.

Det handlade visserligen mest om tajta jazzbyxor och muskelmäns blickar – i kombination med svettiga stönanden – men om jag får tolka hennes uttalande helt fritt kan jag identifiera mig med utsattheten.

Man är aldrig fulare.

Man lyssnar aldrig annars på technomusik, man bär aldrig mindre smickrande kläder.

Om man överhuvudtaget känner sig cool på ett gym är det antagligen ett slags kvitto på motsatsen.

Det vet både rockstjärnan och jag. Vi hejar inte första gången våra ögon möts. Inte heller den andra. Och sedan är vi officiellt i en situation som är akut pinsam.

Han bär den obligatoriskt militärgröna kepsen som signalerar att han INTE ALLS vill bli igenkänd, att han bara vill bli behandlad som EN HELT VANLIG MÄNNISKA.

En timme passerar.

I ögonvrån ser jag rockstjärnan komma emot mig. Han måste passera mig för att lämna lokalen.

Jag ger honom en sista chans att hälsa lite diskret. Bara en nickning, ett ögonkast.

Jag hinner tänka att han till och med svettas snyggt. Jag hatar honom för det. Alldeles säkert har han stor kuk också. Rockstjärnan är ett skäggigt glapp i den svenska fördelningspolitiken.

Jag sneglar upp under svettfuktig lugg. Han tittar ned i marken. Jag tittar ned i marken.

Ögonblicket lämnar oss.

Vi vet båda att vi står i tyst och skamlig skuld till varandra, vi bär varandras hemligheter, den Unga Allvarliga Romanförfattaren och den Något Äldre Hyllade Rocksångaren.

Ingen ska få veta våra resultat i benböj eller roddmaskin. Och de individuellt inövade stretchövningarna stannar mellan oss.

Svetten svider och sticker i ögonen medan rockstjärnan försvinner ut i verkligheten.

Och bakom honom pumpar en sorglös technoversion av Leonard Cohens ”Hallelujah”.