Jag är inte lyckligare men inte lika olycklig

Ronnie Sandahl om steget in i vuxenlivet

KOLUMNISTER

Det är torsdag och det regnar. Vi som alltid har känt varandra sitter i ett förtält och dricker hembryggt vitt vin och pratar. Mellan drippdroppen på tältduken försöker vi förstå och komma ikapp. Komma nära igen.

Tjugotre är en jävla ålder. Fem år efter gymnasiet, en sekund före verkligheten. Vi som alltid har känt varandra står och väger på tröskeln till våra vuxna liv. David jobbar på bank. Jocke har två terminer kvar på läkarlinjen. Eskil går andra året på scenskolan. Jag är journalist och författare. Och det är först när vi träffas igen som tiden och förändringen känns. Som den övervägs.

Vi har lämnat varandra och vi har lämnat oss själva, vi har lämnat Falköping, vi har blandat ut våra liv med nya färger och intryck. Och det är några dagar i ett förtält på västkusten som visar om man fortfarande ingår i varandras färgkombinationer. Vi gör vårt bästa.

Vi dricker oss fulla på det hembryggda vinet och väger varandra som vatten i händerna, omdefinierar vår vänskap utifrån vilka vi en gång var och vilka vi sedan kommit att bli. Vi försöker förstå.

Det kräver mod att våga vara den man har blivit utan sina barndomsvänner, att kunna lämna tonårens förutsättningar och spelplaner bakom sig med skolgårdar och fotbollsmål, matsalsdiskon, förstafyllor, akut desperat längtan och tjejerna som bara ville vara kompisar. Det kräver sin ärlighet.

Vad är det du försöker ta revansch mot hela tiden, frågar Eskil en av kvällarna. Mindervärdeskomplexet finns där, erkänner jag. Den lilla kränkte jäveln med grillkrydda i tandställningen. Han som vill hämnas. Som kan döda efter en runda minigolf. Men jag konverserar med honom nuförtiden. Han är inte osedd längre.

Så försöker vi förstå varandras sorger och brister, allt det som man aldrig märkte för att det privata tonårshelvetet blockerade varje chans att se. Så kommer vi nära igen.

Mellan vinfyllorna åker vi in till Smögenbryggan. Äter mjukglass med färgglatt strössel. Jag är lika rädd som då. För fiskmåsarna och för wettexsalmonella. Jag dinglar inte med benen från bryggan. Och jag badar inte.

Men jag söker inte längre några undanflykter, jag ber inte någon om ursäkt. Jag är inte lyckligare nu, men jag är inte lika olycklig längre. Jag är samma person, men jag har förändrats. Och där någonstans fortsätter våra liv, efter att vi skiljts åt vid tågstationen.

Ronnie Sandahl