Falköpings frälsning – närmre än vad ni tror

KOLUMNISTER

Pappa står i fönstret och ropar:

Jävlar vad det regnar!

Som om han blir lika förvånad varje gång.

Annars drar förändringens vindar genom Falköping. En granne har installerat en hoppborg i trädgården. En annan har byggt om köket. Och i videobutiken har de börjat sälja ”Slush Puppie”.

Dessutom verkar någon varumärkeskonsult ha besökt kommunhuset. Plötsligt talas det om Falköping som varumärke. Kommunen som koncern. Kärnvärden och profilering.

Cittaslow. Så kallas den. Frälsningen.

Det är ett italienskt projekt, ”långsam stad” på svenska, och landsbygdsutvecklarnas våta dröm: lokalt producerad mat, livskvalitet, det goda livet i det lilla samhället.

Men i det Falköping jag promenerar igenom denna eftermiddag ser jag bara motsatsen; lågpriskedjor, Lidl, långtåthelvetebort-producerat.

Uppehållsväder. Jag fortsätter ned mot centrum. Håller räkningen hela vägen ned: fyra personer och två hundar. Resten bilar.

Torget är folktomt.

Jag minns vår förra slogan: ”Sveriges kotätaste kommun”.

Sedan sålde Jonssons farsa sina kor och ”Sveriges näst kotätaste kommun” hade kanske inte riktigt samma klang av framgång.

Å andra sidan bättre än Kristinehamn: ”Staden med massor av p-platser i city”.

Jag ler och kommer att tänka på en rubrik ur torsdagens Falköpings Tidning:

”Det var ingen GHB i flaskan”.

Så snopet.

Och så litet och så nära. Så hemma. Som att gå till stormarknaden och handla och komma hem först två timmar senare för att man har pratat med alla man känner. Som att hälsa på varannan bil som åker förbi. Så vackert.

Kanske behöver inte profilering vara svårare än så. Närheten. Hemkänslan. Säg upp varumärkeskonsulten, kära kommunalråd Eriksson. Här kommer en gratis slogan, skriven av en bygdens son:

”Kom hem till Falköping”.

Men det är klart. Det är ju inte italienska.

Jag fortsätter förbi det som tidigare var Konsum. Som nu är en ekande tom, hudfärgad betongkoloss.

Det börjar regna igen. I Stockholm driver man gärna med att jag skriver om regn. De skulle bara veta. I en roman skrev jag att Falköping ingenting doftar eftersom marken aldrig hinner torka. Det var ingen lögn.

En gång hade jag en mellanstadiefröken som förklarade det eviga regnet med att molnen studsar mellan Ålleberg och Mösseberg. Jag vet fortfarande inte om det är sant. Men det är så jävla sorgligt. Och så vackert.

Kanske rentav ett kärnvärde.