När morfar försvann älskade mormor för två

KOLUMNISTER

Jag tänker aldrig på min morfar längre.

Jag minns inte ens när vi träffades senast. Men jag minns när han försvann.

Jag kom dit en dag efter skolan och han var inte där. Mormor stod på knä och skrubbade golvet i finrummet och kvävde gråten.

Ja, jag ser detta med ett barns ögon.

I själva verket var det kanske en process som sträckte sig över flera veckor. Men i mitt huvud förändrades allt på en dag. Han hade lämnat oss för en annan familj.

Vi hade varit bästa vänner, min morfar och jag.

Vi brukade ta Toyotan till Skara köpstad och sitta tysta bredvid varandra på en parkbänk och titta på människor.

Vi brukade köpa cd-skivor med Elvis Presley som alla innehöll ”Tutti Frutti”.

Vi var bästa vänner. Sedan försvann han.

Alla familjer har sina tystnader.

Morfar blev vår.

Jag hade hans nya telefonnummer gömt i nedersta skrivbordslådan. Flera gånger ringde jag och lade på. En gång pratade vi. Jag sa inget om att det var min födelsedag. Morfar sa att han skulle ringa tillbaka, men det gjorde han aldrig.

Det känns så fånigt i efterhand: han hade flyttat till Stenstorp, tio minuter bort med tåget.

Men det kändes som en annan kontinent.

På lördagarna brukade jag cykla runt på kundparkeringen utanför PA:s Stormarknad och leta efter hans Toyota.

Jag har ett minne av att jag i smyg tog tåget till Stenstorp och hälsade på honom, men det kan lika gärna vara en barnslig fantasi som i efterhand har blivit en vuxen sanning.

Men jag minns känslan av att bli bortvald, och att jag inte kunde sätta ord på det.

Jag saknade honom. Det gjorde nog alla i familjen. Men vi pratade aldrig om det.

Sedan gick åren. Mormor lyckades älska oss alla för två medan morfar försvann in i tystnaden.

Som om han inte existerade längre. Ändå bara tio minuter bort. Ett telefonsamtal.

Nu minns han inte ens själv. Morfar är dement och bor på ett äldreboende i Falköping. Mamma brukar hälsa på. Nu i samband med fars dag uppvaktade hon med en påse av det där plockgodiset som morfar gillar.

Själv tänkte jag på den gången jag satte en av morfars bröstkarameller i halsen. Han sa lugnt: Den smälter. Och det gjorde den, tids nog.

Jag ler åt det nu.

Men när mamma frågar om jag vill komma med och besöka honom på äldreboendet säger jag nej, jag låter det stanna vid minnen.

Det är det vi har gemensamt nu, min morfar och jag.