En patriotisk längtan

KOLUMNISTER

Patriotism är ett svenskt skällsord.

Så länge det inte handlar om bokhyllan Billy.

På något annat sätt är det svårt att tolka Medieakademins årliga undersökning om vilka det svenska folket litar på.

Sist kom sverigedemo-kraterna. På första plats hamnade som vanligt Ikea. Före universitet, folkvalda politiker och granskande journalister.

Det säger en hel del om svenskarna och svenskheten.

Några månader före valet 2006 var jag med och skrev en artikelserie för Aftonbladet om sverigedemokraterna.

Det är ett parti som brukar gå till val på att de ska bevara svenskheten, utan att någonsin kunna förklara vad den är.

I en av artiklarna berättade 17-åriga sverigedemokraten Louise om sina rädslor inför framtiden.

Hon kunde inte riktigt förklara hur det var invandringens fel att hon hade slutat gymnasiet och blivit arbetslös men hon sa:

– Det är krångligt.

Jag tänker på Louise när jag läser om svenskarnas enorma förtroende för möbelföretaget från Älmhult.

Ikea är köttbullar med potatis och gräddsås. Ikea är olåsta ytterdörrar och blonda barn med pingisracketar.

Ikea är en godkänd patriotisk längtan efter ett Sverige som många av oss inte ens har sett, men som vi har hört om, ett Sverige med framtidstro.

Ett okrångligt Sverige.

Vi har växt upp med historierna om Ingvar Kamprad, den gode kapitalisten.

En folkhemsmiljardär som fortfarande kör en gammal Volvo och som hellre står upp på tåget än slösar pengar på en sittplatsbiljett. En man som gör blyertspennorna hälften så långa för att få dubbelt så många.

Det är inte bara berättelser om kultur och värderingar, det är en pr-metod som kallas storytelling.

Där övriga världen ser ett företag som säljer skräpmöbler ser vi svenskar oss själva.

Vi tittar på Ikea lika aningslöst som ett treårigt barn tittar på sina föräldrar.

Men i själva verket är Ikea ett av de företag i världen som är svårast att få insyn i, eftersom moderbolaget är konstruerat som en holländsk stiftelse och en annan del av företaget är placerad i det karibiska skatteparadiset Antillerna.

Ingvar Kamprad bor själv i Schweiz. Han är därmed, om inte annat moraliskt sett, en skatteflykting som undanhåller den svenska staten sin beräknade förmögenhet på 222 miljarder kronor.

Men ändå inbillar vi oss gärna att han fortfarande bor kvar på den småländska landsbygden.

Man vill ju inte krångla till det.