Ensam och nedkissad

KOLUMNISTER

En filmscen ur minnet:

Några minuter in i Roy Anderssons klassiker ”En kärlekshistoria” hämtas pojkens farfar på äldreboendet för att fira födelsedagen på en uteservering.

Mitt i korvmackan börjar farfar gråta och säger:

– Dagens tillvaro är inte konstruerad för ensamma människor!

Det var 1969.

Fyra decennier senare börjar Benke, 85, gråta när hans son Micke reser sig för att gå. Om dagarna sitter Benke i sin smutsiga enrummare, ensam och förvirrad i en fåtölj. Denna historia, som i dag inled er Aftonbladets artikelserie om äldrevården, är inte ovanlig.

Det finns tiotusentals som Benke i Sverige. Vi brukar bara inte läsa om dem.

Sakta har ålderdomen försvunnit in medieskugga.

I tv-kanalernas förtrollade värld går pensionärer under benämningen ”spilltittare”, eftersom de saknar kommersiellt värde.

Vart fjärde år gör politikerna sina pliktskyldiga besök i verklighetens äldreboenden, med leenden som livstidsfångar på permission.

Det talas då om privat eller statligt, om procentsatser, men aldrig om ensamhet.

Om ensamheten talar ingen.

Sedan år 2000 har 23 100 platser försvunnit från svenska äldreboenden.

Under samma period har utskrivningen av antidepressiva medel ökat med 29 procent hos svenskar som är 75 år eller äldre.

Bakom de siffrorna gömmer sig människor som likt Benke försvunnit in i ensamhetens enrummare.

Så sent som på åttiotalet kunde äldre få plats på ett äldreboende för att slippa ålderdomens isolering.

Det är en annan tid nu.

Den moderata regeringens målsättning för svensk äldrevård låter som ett vykort från den spanska solkusten: ”Äldre ska kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende.”

Men i den overkliga verkligheten räcker det inte att en gammal man sitter ensam och livrädd, nedskiten och nedpissad, i en smutsig enrummare för att få komma till ett äldreboende.

Rädsla, ensamhet och förnedring kan du inte skymta på röntgenplåtar.

Ensamhet är ingen sjukdom och ingen valfråga. Ensamhet är en dom. En fråga om liv och död.

Men i det svenska systemet får inte ens döden dispens.

På våra äldreboenden är det inte ovanligt att människor dör alldeles ensamma. Nej, inte ens under de sista timmarna finns det tid att hålla en rädd människa i handen.

Vi borde stå på barrikaderna och skrika om detta.

Men det gör vi inte.

Tillvaron är fortfarande inte konstruerad för ensamma människor.