Fräls oss från ”Idol”

KOLUMNISTER

På Globens scen stod den sockersöte karaokesångaren och ropade:

– Jag älskar alla!

Det var dagen efter att regeringen hade offentliggjort sitt krispaket på 28 miljarder kronor till bilindustrin, det var fredag i den bästa av världar och en som hette Kevin hade vunnit ”Idol”.

Nog kändes det lite som ett förebud om kommande tider.

Andra tider.

Minns högkonjunkturen,den som gav oss Basshunter, näthat och nyrika göteborgare.

Minns när ”Idol” startade. Protesterna. Och hur vi sedan retirerade. Ett genomcyniskt barnprogram med sympatiska men lobotomerade tonåringar blev normen för svensk popmusik. Till och med en och annan popskribent lät sig luras av snabbmatsmusiken.

Fastän det i själva verket handlade om skönsjungande gymnasister som ville hålla var sitt tal för hela mänskligheten men som inte visste vad de ville säga.

Eller fick säga.

Så kom denna fredag i den bästa av världar då det kändes som att bottnen var nådd.

Varken konfettin eller lådvinsvärmen kunde dölja det faktum att den som hette Kevin var precis lika menlös som den som hette Alice, som i sin tur var precis lika menlös som alla andra som någonsin lekt artist framför barnprogrammets jury.

Det var två leende idoler, en respektive två sekunder bort från glömskans svarta hål, och båda älskade alla och alla älskade dem.

Det gick inte att låtsas längre.

Det var dagen efter krispaketet, veckor efter varslen om uppsägningar i Trollhättan, Olofström och Köping. Det var lågkonjunktur och kris, eftertanke och självrannsakan.

Det var en fredag och jag längtade efter popmusik som betyder något.

Som inte älskar alla och som inte vill bli älskad av alla.

Band som inte vill in i rampljuset, utan snarare bort från sitt Manchester, sitt Seattle eller sitt Borlänge, band som sjunger om arbetslöshet och desperation för att det är vad de ser.

Varför skulle inte det kunna hända nu i ett lågkonjunkturens Sverige som går på knäna medan regeringen jagar bidragsfuskare i stället för fifflande direktörer.

Den största popmusiken föds i opposition, för att den måste och för att den behövs.

Som en motreaktion och som en frälsning.

Låt oss hoppas att det var vad vi hörde från Globen i fredags. Ljudet av en botten som är nådd. Och förebudet om en musikalisk frälsning.

Trollhättan blues.