Vi som aldrig sa vad vi önskade oss

KOLUMNISTER

Efter armbågarna, efter svetten.

Jag flyr norrut med gröna linjen, bort från julhandel och shoppinggallerior. Det är två veckor före jul. Mellan mina knän har jag kassarna med julklappar.

Vi är nio personer i tunnelbanevagnen. Vid Gamla stan stiger en hemlös man på. Han har trasiga kläder och svarta stumpar i stället för tänder.

Varsamt viker han upp ett reklamblad, pekar på en vit elgitarr och säger:

–?En sån här önskar jag mig i julklapp!

Jag vet inte vad jag önskar mig.

Under de senaste veckorna har mamma och pappa ringt och försökt få mig att skriva en önskelista. Jag har vägrat, vill inte göra julen till en transaktion mellan familjens olika konton. En helg som i bästa fall slutar med plus minus noll. Och ett par skinnhandskar.

Jag vill inte skriva önskelistor, för om tio julaftnar kan en önskelista komma att vara en ursäkt för att vi inte längre känner varandra.

Om vi inte vet vad våra närmaste uppskattar, vad de lyssnar på för musik, läser för böcker – hur ska vi över­huvudtaget kunna påstå att vi är varandras närmaste.

Vi som inte ens behöver någonting.

Uteliggaren, han vill ha en elgitarr. Han pekar på en White Angel. Hals av mahogny, greppbräda av rosewood. Femtusen spänn.

Vi som inte önskar oss något, vi nio personer som redan har allt, vi skruvar på oss.

Vi sitter där i vagnen och hoppas att det snart ska snubbla fram en Lennart Swahn som förklarar att vi har blivit lurade, att uteliggaren i själva verket är en ambitiös friteaterskådis från Jakobsberg.

Men detta är verkligheten och i den räddas ingen av Lennart Swahn, i verkligheten står en hemlös människa och pratar högt om elgitarren han önskar sig och runt honom sitter nio tysta människor som alla tänker att det vore meningslöst eftersom han ändå inte har något hem att plugga in gitarren i.

Vi andas och vi svettas, men aldrig möter vi den hemlöse med blicken.

När jag ställer mig upp och går mot dörren följer mannen med, han berättar för mig om ett gammalt punkband han spelade i, innan han blev hemlös.

Om jag blundar låter han som vemsomhelst, en människa med drömmar, tankar, minnen. Om jag öppnar ögonen ser jag en uteliggare. Och bakom mannen, i fönstrets reflektioner, ser jag mitt eget stela leende, mina hysteriskt blinkande ögon, och jag äcklas av mig själv.

Nästa Rådmansgatan.

Vi kliver av samtidigt, men går åt var sitt håll.