Jag var en feg jävel den vintern

KOLUMNISTER

Vi stod några centimeter från slutet, hon hade frågat mig om sanningen och jag hade ljugit.

Jag var en feg jävel den vintern. Vi hade rest till Sicilien över nyår. Tanken var att bila genom öns små kuststäder, men hon hade glömt körkortet hemma i Stockholm.

Vi hade träffats åtta månader tidigare. I ett undantagstillstånd. Vi fann varandra i förvirringen efter var sin relation. Och försiktigt föll vi, med små ord, små gester.

Kanske visste vi redan då.

Bilden av det där hotellrummet, nyårsaftonens morgon. Så parodiskt lågt i tak att vi kvällen innan hade skojat om att vi bodde på våning sju och en halv.

Två dagar tidigare hade hon bett mig om sanningen och jag hade ljugit.

Nu frågade hon igen, och jag svarade.

Jag minns att jag ville att hon skulle skrika åt mig, men att hon bara grät.

Och att vi sedan hamnade på var sitt kafé i ett vintersömnigt Palermo. I en tillfällig vapenvila skickade vi sms till varandra eftersom ingen av oss orkade prata.

Ja, jag blir kall och kortfattad när jag skriver detta.

Skuldbenägen.

Framåt kvällen möttes vi igen och när vi kom in på rummet sa hon:

–?Du trampade på en jävla ros på marken utanför hotellet, såg du inte det?

–?Nej, sa jag.

Och vi sa ingenting om den slitna symboliken, vi låg tysta bredvid varandra ovanpå det fula sängöverkastet, och det blev kväll.

Det var så banalt och därför så skoningslöst. Och hon tröstade mig, trots allt, vilket bara fick mig att känna mig ännu ynkligare. Jag var ju den som var värd att lämna.

Nu sitter jag på ett tåg hem till Falköping, jag ska fira nyår där och jag påminns om känslan.

Ett år som försvunnit. Och det andra. Upprepningarna. Sammanfattningarna.

Året med henne formade mig, hon formade mig, våra upprepningar och våra ord. Allt är borta nu. Jag skäms över hur enkelt det var att kasta bort.

Så banalt.

Och själviskt, förstås. Ett sätt att svära sig fri? Som att låta sig tröstas? Nej, jag tar skulden. Om det var någons fel var felet mitt.

Och jag tänkte att jag aldrig skulle berätta för någon, än mindre skriva, för ingen skulle förstå. Det var för enkelt, och för brutalt. Jag har fortfarande svårt att tänka på det, på ett tåg hem, ett år senare. Och jag hoppas att hon kommer att förlåta mig.

Det var inte så här det skulle bli, men det var så här det blev.