Allt jag önskar är att vi kunde prata

KOLUMNISTER

Alla familjer har sina tystnader och morfar var vår.

Jag grät inte under begravningen.

En gång var vi bästa vänner. Sedan försvann han, lämnade mormor och familjen och var borta i femton år. Två mil och ett telefonsamtal bort.

Inget fotografi på kistan. Det fanns väl inga bilder.

Några dagar efter begravningen ser jag en film som heter ”I taket lyser stjärnorna”. I den eftermiddagstomma biosalongen är det jag och fem fjortonåriga flickor som har skolkat från sista lektionen.

Jag är helt oförberedd när filmen träffar mig i magtrakten, historien om femtonåriga Jenna som vägrar acceptera mammans cancer, och som kämpar för att slippa lämnas ensam kvar med sin träiga mormor.

Redan efter några minuter hör jag de skolkande flickorna gråta i biomörkret, mjukt och följsamt, och jag försöker panikartat hålla tillbaka tårarna.

Under mer än tio år grät jag inte.

Sedan grät jag igen. Det var när min mormor gick bort. Det var den stora sorgen.

Sedan dess har jag gråtit ungefär en gång om året. Det har uteslutande handlat om död och avsked.

Men när Jenna mot slutet av filmen håller om sin gråtande mormor, då ramlar jag igenom alla skyddande lager och hör mig själv hulka, högt och tydligt och sedan kommer gråten, rakt ned i popcornpåsen, och det isar och värker i hela kroppen när jag ser flickan så där oförsonligt ledsen, när hon stänger av och kapslar in sorgen under luggen, och när hon sedan äntligen öppnar upp, pratar, försonas ...

Jag tänker på min egen familj. Den är som alla andra familjer. Drabbad av både liv och död. Spridd för vinden.

Efter morfars begravning var vi samlade igen. Tre syskon och alla vi barn, barnbarn. Vi åt smörgåstårta och berättade artiga släkthistorier. Sockerminnen.

Och sedan de alldeles för långa sekunderna av tystnad innan vi alla for i väg åt varsitt håll och lovade varandra att hålla bättre kontakt och ...

Dessa är de svåraste orden att uttala:

Vi behöver prata.

Alla familjer har sina tystnader, sina sorger som riskerar att stelna och bli till avstånd. Och det är så lockande att sluta sig inuti saknaden.

Men det som då slutligen återstår, det är bara irritation och artighet.

Alla familjer har sina tystnader och vår begravdes en vacker fredagsmorgon i februari. Jag önskar bara att vi kunde prata med varandra nu. Det är allt.