Jag är en usel människa – och insikten räddar miljön

KOLUMNISTER

Nej, jag släckte inga lampor i lördags.

Trots att både ­Anders Lundin och Coldplay tyckte att jag skulle göra det.

För i lördags skulle alla bry sig om miljön, inte bara Fjällrävenväskorna och Winnerbäck-fansen.

Världsnaturfondens miljö­jippo Earth hour uppmanade världen att släcka lamp­orna mellan halv nio och halv tio.

Symboliska platser som Eiffeltornet i Paris, Akropolis i Aten och hoppbacken i Falun släcktes ner. Och världen över förenades människor i den ödmjuka insikten om att vi nog är ganska goda varelser ändå.

Godhet och självgodhet, det är ju bara några bokstäver som skiljer.

Själv satt jag på ett flygplan mellan Berlin och Stockholm.

Med läslampan tänd.

Antagligen hann vi dräpa en hel kull med söta sälungar redan innan vi hann upp över molnen.

Om det sedan gör mig till en sämre människa?…

Säg så här.

Jag är en usel människa och jag vet om det. Jag vågar påstå att den insikten är en större insats för miljön. Hellre syndare än hycklare.

För det blir måndag igen.

Det blir det alltid.

Och då har Coldplay återgått till att spela trepluspop och Anders Lundin har återgått till att?… göra det han gör.

Världsförbättrarna som släckte lamporna och tände värmeljus som visserligen är 357 gånger mindre ­energieffektiva än lågenergi­lampor kan i dag köra diesel­monster till jobbet, äta ett mindre slakteri till lunch och ändå känna sig ganska tillfreds med sina nyputsade samveten.

Dessutom fick vi något att prata om. Ungefär som när folk i början av tvåtusenta­let köpte fadderbarn av ­A­gne­­ta Sjödin och bar fyrfärgsbilder av dem i plånboken. Som ett modernt avlatsbrev. Och aldrig missades ett tillfälle att jämföra sin lilla Nayala från Kenya med arbetskompisens femåring från Uganda.

Men Earth hour var ännu bättre.

Den mörka timmen blev en lägereld. Och vi älskar ­lägereldar. Oavsett om det gäller Melodifestivalen, ”Let’s Dance” eller klimathotet. Bara vi får samlas i den mjuka, varma känslan av att alla andra gör samma sak.

För det blir måndag igen.

Det blir det alltid.

Och då behöver vi fortfarande radikala förändringar av vår livsstil om den här världen ska gå att ­räd­da, vi behöver fortfarande ­omvärdera hela vår samhällsstruktur.

Men vi har åtminstone fått något nytt att prata om över elvafikat.

Just när Laila Bagges rumpa började kännas uttjatad.