Skäms inte för det svenska filmundret

KOLUMNISTER

Jag lovar, en till som säger svensk film med den där spydiga tonen och jag springer ut på balkongen och hoppar.

Det är så det känns nu, här i en halvfull biosalong på Grand. ”Flickan” heter filmen och är regisserad av Fredrik Edfeldt.

En film om barndomens allra sista sommar, hjärtslitande men sagolikt vacker, poetisk men ändå med båda fötterna barfota i den kallnande svenska trädgårdspool­en. Det är nästintill ett mästerverk.

Men det spelar väl ingen roll.

Det finns svenska modeunder, friidrottsunder, låtskrivarunder och en hel rad svenska musikunder. Det skulle inte förvåna mig om det finns ett svenskt cockerspanielunder också.

Men om man vill vara lite spetsig består det svenska musikundret för närvarande av, eh, Idol-Agnes?

Modeundret har aldrig varit annat än en tidningsanka med röda siffror och friidrottsundret ska vi inte ens tala om.

Men inte ens under Ingmar Bergmans glansdagar talade man inom Sverige om ett svenskt filmunder.

Man jagade honom ur landet i stället.

När eftertexterna rullar går jag ut på Sveavägen. I en annan del av staden auktionerar man ut Ingmar Bergmans ägodelar. Allt ska bort.

På Fårö säljs hans hus till högstbjudande. Dottern Linn Ullman är beredd att lägga miljoner ur egen ficka för att skapa ett konstnärscentrum. Nu när kulturministern sagt nej.

Det är en händelse som ser ut som en tanke: när det kommer till musik, tevespel eller kast med liten boll letas det med ljus och lykta efter något som kan tolkas som svenska framgångar.

Men tala om svensk film och folk tänker på kackig dialog och Mikael Persbrandt i medeltidsperuk.

Hellre talar man om ett danskt eller ett norskt filmunder, och jämför dessa länders främsta mästerverk med film nummer 292 i serien om kommissarie Beck.

Det verkar inte spela någon roll att ”Låt den rätte komma in” var en av världens mest hyllade filmer under 2008. Eller att ”Män som hatar kvinnor” är världens tredje mest sedda icke engelskspråkiga film under 2009.

Dessutom har det under de senaste åren kommit en flod av nyskapande, intressanta svenska filmer av en modig generation filmare som vågar bruka allvar.

Filmare med konstnärlig höjd och pretentioner, filmare som har insett att tystnad är världens vackraste ljud.

Men inte ett ord om det svenska filmundret.

Det är ett under i sig.