Sanna - en självlysande reklampelare för kokain

KOLUMNISTER

Som av en händelse var gårdagens Vi 5-fråga på Aftonbladets sistasida:

Är det rätt att säga en sak – och göra en annan?

Frågan gällde visserligen något annat, pigavdrag och hycklande sossepolitiker, men det var ändå en händelse som såg ut som en tanke.

Samma dag som tv-programledaren Sanna Bråding dömdes till fängelse.

Utåt var hon en motståndare till droger, affischnamn för Riksförbundet Smart som arbetar med ungdomar.

Men på polisens videoband blott en sorglig kokainist och knarklangare.

Säg kokain och folk tänker lyx.

Sanningen är en annan.

Rapporterna om drogmissbruket i Stockholm visar tvärtom att drogen sprider sig mest i förorterna, långt ifrån den omtalade vägkorsning som kallas Stureplan.

Kokainet har som produkt lyckats med konststycket att dumpa priserna, nå ut till den breda massan – men ändå behålla en image som kändisdrog och lyxattribut.

Ur en marknadsföringssynpunkt är det en alldeles enastående prestation.

Och vilka är det då som marknadsför denna produkt, som av förklarliga skäl inte kan köpa stortavlor bredvid motorvägen eller reklamjinglar i lokalradion?

Jo, kändisarna.

Många offentliga personer vägrar se sig som förebilder. Men Sanna Bråding är och har velat vara en förebild för unga människor.

Som programledare i radion för”P 3 Ketchup”, ”P 3 Star” och ”Sommartoppen”. Som tv-programledare för det vuxenklädda barnprogrammet ”Idol”.

Och hon har med sin bakgrund, sin kaxiga stil och sitt förortsbrudiga tilltal blivit en stark och viktig förebild för unga tjejer.

Men med sin kokainhistoria blir hon dessvärre även en stor och självlysande reklampelare för kokain.

Med samma målgrupp.

Vi ser rubrikerna då och då. Kändisarna som åker fast med kokain i ådrorna. Allt oftare, känns det som.

Det är en effekt av att polisen nu satsar hårdare på att gripa knarkande tv-kändisar än, säg, knarkande hunduppfödare.

Det talas om ”symbolvärdet”.

Jag tror däremot att resultatet lika gärna kan bli motsatsen: ju fler kändisar som åker fast med kokain på krogen, desto fler affischnamn för drogen.

Men med poliser är det som med alla andra, det handlar om pengar och anslag, om medieuppmärksamhet och fåfänga, om en klapp på axeln.

Även om man kallar det ”symbolvärde”.

Framtiden, då? Sanna Bråding har redan fått kicken från sitt programledarjobb. Och enligt mina källor i tv-branschen lär det dröja innan hon överhuvudtaget går att använda i rutan igen.

Om ens alls.

Kvinnliga drumlar har ju dessutom svårare att bli förlåtna än manliga drumlar – lex Körberg, lex Persbrandt, lex Vemfansomhelst – av den enkla orsaken att de är kvinnor och inte män.

Bråding var dessutom en uttalad förebild. Som sa en sak, men gjorde en annan. Och det är idiotiskt. Men människor är idioter.

Ja, också.

Och även på den punkten kan man faktiskt ta sitt ansvar som förebild.

Man kan visa att även kända människor är just människor, att de lyckade inte är lyckligare. Utan precis som du och jag. Trasiga, ledsna, glada, lögnaktiga, oärliga, mänskliga. Det kan vara värt att minnas. Ja, innan man kastar den första stenen.

Och det är blott den chansen som återstår om Sanna Bråding vill ta sitt ansvar som förebild.

Hon måste med alla tillgängliga medel smutsa ned den där stora självlysande reklampelaren där hon med brett leende och puder på nästippen gör tummen upp för kokain.

Hon måste visa upp den fullständiga privata förnedringen för öppen ridå.

Säga sanningen. Och stå för den.