Hög på socker, plast och billiga fryspåsar

KOLUMNISTER

Jag föreställer mig helvetet som Ullared en grå tisdag i oktober.

Det var förra året. Jag hade inte varit på lågprisvaruhuset Gekås sedan jag var barn. En grå tisdag i oktober köpte jag en kopp kaffe och tittade när människorna kom vällande uppför en liten backe med överfulla kundvagnar. Iskalla och härjade blickar, höga på socker och billiga fryspåsar. Det var som att se ett lämmeltåg av levande döda.

Kanske var det verklighetens folk.

Jag misstänker att det är Göran Hägglunds omtalade målgrupp, verklighetens folk, man vill både nå och skildra i Kanal 5:s teveserie om Ullared.

I första programmet såg vi en kvinna handla plastskräp för femtiotusen kronor. Robert Wells spelade boogie-woogie på klädavdelningen. Och någon gång under programserien, utlovades det i vinjetten, kommer Bert Karlsson slå ut med armarna och skrocka:

–?Här finns allt!

Kanal 5 har tagit i från tårna för att visa med vilken värme man skildrar detta Sverige, och når åtminstone upp till nivån av en ljummen spya.

Kulturskribenterna har haft en tuff vecka efter första avsnittet. Gå i närkamp med verklighetens folk? Nja.

Livrädda att beskyllas för klassförakt valde man att stanna vid bedömningen: god bildjournalistik eller förnedringsteve?

Jag känner ingen sådan rädsla. Detta är min hemmaplan. Jag är uppvuxen mitt i målgruppen. Min mammas väninna gifte sig inne på Gekås. Vid kafeterian.

Gudarna ska veta att jag har tvålat in mig i oceaner av det gula varuhusets duschkräm.

Och aldrig är konsumtionssamhället svartare och smutsigare än i Ullared. Extrapriset som fetisch.

Hur snabbt gick det inte. Plötsligt röstades Ingvar Kamprad fram till Sveriges mest förtroendeingivande man, en råbarkad kapitalist med miljarder gömda i skatteparadis. Ullared blev norm. Småstäderna tömdes på sammanhang och handeln flyttades ut till lågpristempel av räfflad plåt. Ideologierna smälte väl samman någonstans på vägen?

Det är paradoxalt. Världen är mindre än någonsin, men drömmarna sträcker sig inte längre än till Ullared. Verklighetens folk flyr verkligheten. Och när man står där en tisdag i oktober är det svårt att inte se varuhuset i Ullared som annat än en iskall konspiration, en sannspådd dystopi.

Ett groggdimmigt tidsfördriv i väntan på undergången.

Till tonerna av boogie-woogie.