Min flickvän räddade mig – från min herrö

KOLUMNISTER

Här ligger jag och duger.

Nej, det är lögn.

Men smärtan i foten börjar bli överkomlig nu. Det sa jag också till syster Marie på sjukvårdsupplysningen.

Det var kanske bäst. Hon hade en viss läggning för oro, det hörde man redan på rösten.

Vad är det som har hänt, frågade hon.

Kära syster Marie. Var ska jag börja?

I glädjen, kanske. Vi hade flyttat ut till ett hus på landet, min flickvän och jag. Vis av andra mäns erfarenheter såg jag till att skaffa ett alldeles eget kontor. Inte bara ett “kontor”, utan verkligen ett kontor. Jag ska arbeta här. Femton minuter från vår gula villa: en källarlokal i ett av byns två hyreshus. Alldeles bredvid Ica och pizzerian.

Till övervägande del möblerad med lämningar från ungkarlslägenheten på Lundagatan. Det var förstås en djävulsk plan: jag förstod mycket väl att Annika aldrig skulle släppa in dem i vårt gemensamma hem. Så med hjälp av möblerna från mitt ungkarlsliv skulle jag kunna skapa mig en egen ö. En plats för pingis och kontemplation, en manlig livboj i tvåsamheten.

Alldeles bredvid Ica och pizzerian.

En herrö.

Men sedan, syster Marie. Sedan!

I många avseenden är jag att betrakta som värdelös: i synnerhet de som involverar verktyg. Jag har varit ungefär lika delaktig i Ikea-arbetet i huset som en glad hund. Jag står bredvid och viftar.

Jag antar att det är en generationsfråga. Min farfar kunde snickra hela hus. Min pappa inbillar sig emellanåt att han är händig och lyckas då faktiskt tapetsera ett rum eller snickra en lekstuga, om än med viss tveksamhet.

Jag gör mig däremot inga illusioner. Vanligtvis.

Men nu, syster Marie, nu skulle det bli annorlunda. En enda gång. Jag hade köpt ett skrivbord från Ikea; det hette inte “Zeppelinare” men borde kanske gjort det.

Helt på egen hand skulle jag skruva ihop denna koloss. Dricka avslagen lättöl och klia mig i skägget. Muttra över konstruktionen.

Men jag hann inte mer än titta på skruvmejseln. Sedan tappade jag hela åbäket över vänster fot. Vad tror du om det, syster Marie?

Det är nog inte brutet, säger hon. Kanske stukat.

Sedan lägger jag på och ringer Annika. Hon kommer ned till herrön och hjälper mig att gå.

Men innan vi beger oss hem till tvåsamheten skruvar Annika ihop skrivbordet. Det går mycket fort.

På vägen hem säger hon: men det var ju på grund av ditt förarbete.

Jag tror att det kallas kärlek.