Gränsen går exakt här – vid vuvuzelan

KOLUMNISTER

Några minuter in i premiärmatchen kommer ångesten, den lägger sig som en riddarrustning över bröstkorgen.

Jag drar ett djupt andetag och försöker koncentrera mig på Mexikos kantspel.

Då lutar sig Annika in genom dörrposten och säger:

Vad fan är det som låter?

Jodå, jag hade läst om vuvuzelorna på förhand. Men skulle inte de sydafrikanska trumpeterna låta som elefanter?

Jag hör inga elefanter. Jag hör dödsångest. Om jag blundar riktigt hårt kan jag möjligtvis frammana bilden av 89 000 vokalt begåvade elefanter som alla fått sina ben och öron avhuggna med slöa machetes och sedan lämnats för att långsamt blöda till döds.

Monotonin sedan. Jag är fysiskt illamående redan efter fyrtiofem minuters oljud. I halvlek tvingas jag gå ut i trädgården och andas.

Jag söker i minnets allra innersta vrår efter liknande ljud och finner ett: det finns en speciell ljudeffekt som skräckfilmsmakare brukar använda precis innan helvetet bryter löst. Den sväller över hela ljudbilden, fyller bröstkorgen med feberdrömmar, och meddelar tittaren att nu jävlar, nu ska den elaka mördarmutanten plocka fram storsläggan.

Så låter VM 2010.

Som om det inte redan var svårt nog. Annika är visserligen en älskande och förstående själ. Men det finns en gräns, det gör det alltid. Just nu tycks den gå exakt här. Vid vuvuzelan.

Ska jag höra det här ljudet hela sommaren, frågar hon.

Ja, jag tror det.

Vi har aldrig tidigare genomlevt ett fotbolls-VM tillsammans, hon och jag. Därför har jag försökt ge henne en bild av vår sommar: under en månad kommer din pojkvän se tre fotbollsmatcher om dagen.

Och långt in i maj trodde hon nog att jag skämtade. Sedan började jag ställa in middagar och biobesök. Jobbmöten. Körlektioner. Med argument som: jo, det hade ju förstås varit trevligt men Slovenien möter Algeriet i grupp C och man vill ju inte missa att se hur Marko Suler klarar sig i mittförsvaret efter en svag säsong i belgiska ligan.

Men jag hade inte räknat med vuvuzelorna.

Dödsångesten.

Och när hon står där i dörrposten, hon som brukar vara så älskande och förstående, då är de diplomatiska förutsättningarna sämre än någonsin. En halvlek in i turneringen. Med tjugofem dagar kvar att uthärda.

Klarar vi detta, då klarar vi allt.