Nära döden – men ändå så långt ifrån

KOLUMNISTER

Jag stirrar döden i vitögat.

Hinner inte se om han stirrar tillbaka.

Det går så snabbt. Alldeles efter en kurva på väg 218.

70 kilometer i timmen. Vi är på väg hem genom de sörmländska skogarna, hon kör. Skymningstimme, lågt solljus silar sig in genom rutorna. Jag sitter i passagerarsätet och pratar med mamma i telefon.

Sedan, plötsligt.

Inga liv hinner passera i revy, inga soldränkta glassminnen. Bara de enklaste tankarna.

Annika ska senare berätta om sin första reaktion: Varför står det en häst på vägen.

Jag hinner skrika rakt ut i telefonen: Älg!

Och jag hör mamma svara: Har ni älg i trädgården?

Sedan är det över.

Annika har hunnit väja, ingen mötande trafik just i kurvan. Älgen står kvar.

Vi åker vidare.

Nästan som om det inte hänt. Ändå, som ett kladdigt tumavtryck på rutan. Lika delar ångest och upprymdhet.

Kan man ens skriva om det här? Är det inte lite som när pappakrönikörer ska beskriva det fullkomligt unika i just sitt föräldraskap. Som om de var först i världen.

Jag har visserligen hört talas om en festival i den lilla spanska byn Las Nieves, där människor med nära-döden-upplevelser varje år träffas. Men vi skulle antagligen inte platsa där. De kräver nog åtminstone en och annan ljusdränkt tunnel.

Detta är inte ens ett nummer i statistiken. En parentes.

Men om det är något man har färskt i minnet efter en körkortskurs så är det just detta, älgdödens jävlighet.

De höga benen som faller undan och kroppen som landar i vindrutan. Ett halvt ton, sträv päls.

En av mina återkommande mardrömmar har också varit just en älg som landar med benen in i framsätet och sedan sparkar ihjäl mig, samtidigt som någon lyssnar till det hela i telefonen.

Jag vet inte var jag fått den bilden i från. I tonåren skrev jag till och med en novell på temat. Jag minns inte exakt hur den slutade, men jag kan ana.

Och hemma i Falköping sitter mamma och undrar varför jag skriker om en älg. I trädgården? Jag har glömt berätta att vi sitter i bilen.

Det känns nästan skrattretande: om vi hade kört på älgen hade det varit den enskilt viktigaste händelsen i våra liv, näst efter födelsen. Nu är den ingenting, knappt ens värd att berätta.

Vi säger inte så mycket under resten av bilresan. Senare den natten kan ingen av oss sova.

Vi ligger tysta i mörkret.

Men vi lever, tills vidare.